Tilda är hos sin pappa denna vecka men igår fick jag låna henne så att vi kunde fira lite påsk. Vi hann med påskäggsjakt, bakning, gå påskkärring hos grannarna, lek och grillning. Och massa annat, en helt wunderbar dag. Bjuder på lite bilder, mest för att jag just nu saknar monsterungen så att det svider i hjärtat.



Var kan påskägget finnas?



Vill helst ej bli fotad.



Som sagt.



Stolt över sin funna skatt.

(Som tyvärr var halvt bortsmält eftersom "påskharen" inte tänkte på hur varmt det blev i solen. Smartass.)



Påskkärring hos hemtjänsten. (Fina påskkärringen Fia tar foto, vad tjejen i bakgrunden heter vet jag tyvärr inte...)



Älskade.



Sandslottsbygge med moster Sara.

Jävlar vad jag längtar till måndag.

Har rensat förrådet. Sara fick hjälpa mig eftersom jag har separationsångest även när det gäller otroligt fula små saker. Typ sådana här saker:




Alltså, jag har ju ganska dålig smak men jag är ändå klarsynt nog att veta att de här sakerna är skitfula och att jag aldrig nånsin kommer att ha dem framme eller använda dem. Men slänga dem? Det tar emot. 

Jag minns att jag trodde att den där blåa fågeln var levande och att min gammelmormors ande levde i den (ja, jag var lite sjuk i huvudet som barn). Och de där hästarna som jag målat så otroligt jävla fult köpte jag på en av min morfars loppisar (där vi barn även fick hjälpa till och sälja) och jag minns precis hur där luktade och jag minns att jag även köpte ett fotbollspris och ljög för mina kompisar om att det var jag som hade vunnit det.

Ja, jag har verkligen problem med att slänga saker, men så tänker jag att jag kommer att sluta som sådana där hoarders som jag har sett program om. Och det är ju inte så jävla fresh om man säger så.


Hittade även en lapp i botten av en låda:



Sorry de konstiga färgerna, men jag var tvungen att mixtra för att texten skulle synas. Det är alltså min fina syster Sara som skrivit denna lapp till mig, för en sådär 15 år sen kanske. Gulligt värre. Denna lapp, och liknande lappar, kommer aldrig nånsin att slängas. No fakking way.

Fan vad jag önskar att jag hade haft en diktafon eller nåt idag när jag och monsterungen gick hem från dagis. Hon gick och filosoferade som vanligt, pratade om troll och älvor och diskuterade huruvida de fanns eller inte. Plötsligt frågade hon mig om jag tror på Klarabella.

Jag: Klarabella? Vem är det?
Tilda: Det är hon som gjorde träden!
J: Jaha…
T: Ja, de allra första träden alltså.
J: Aha...
T: Ja, hon levde för tretusen år sen.
J: Oj.
T: Ja fast sen dog hon.
J: Det var tråkigt.
T: Ja, fast jag och Vincent såg henne innan.
J: Oj vad spännande!
T: Eller jag vet inte om jag såg henne, men Vincent gjorde det nog. Men vi hittade i alla fall Klarabellas träd! Och där stod det: Jag måste dö.
J: Usch, det låter hemskt.
T: Ja, det var knivmannen som dödade henne.
J: Knivmannen, vem var det?
T: Det var han som bestämde allt i hela Kalmar.
J: Men varför kallades han knivmannen?
T: Han hade knivar på hela kroppen. Hundra stycken. De satt fast sådär med det vassa utåt. Här och här och här...
J: Usch då!
T: Så han skar folk hela tiden.
J: Men fy vilken hemsking!
T: Ja, så då dödade han Klarabella.
J: Men då blev väl alla ledsna?
T: Nja, hon hade bara en häst, men han blev ledsen. Sen dödade knivmannen honom också.
J: Varför ville knivmannen döda alla då?
T: För det stod på trädet: hästen måste dö.
J: Usch, jag tycker verkligen att knivmannen låter som en läskig typ.
T: Mmmm… Mamma, tror du på knivmannen? (här blev rösten plötsligt väldigt liten)
J: Nej, det gör jag faktiskt inte. Det låter som en hemsk saga bara.
T: Ja…. Men det stod ju på trädet.
J: Men det var nog bara någon som hittade på det.
T: Ja… Det tror jag också. Men Klarabella, hon finns på riktigt!
J: Ja, det gör hon nog älskling.
T: Ja, för vi såg henne. Eller ja, nästan... Vi såg trädet i alla fall!

Det här är bara en bråkdel av diskussionen, mitt minne är ju så jävla dåligt. Men känslan i magen efter vår promenad kan beskrivas som en blandning av stolthet och oro.





Min älskade, underbara, fina monsterunge! (Med helt sjuk fantasi.)

Sådana människor som kollar på golf på tv, finns de på riktigt? Och i så fall, hur ser de ut? Som normala människor eller?

När D pratar om fyrhjulingar börjar det susa och brumma i mina öron. Jag försöker verkligen lyssna, men det enda jag hör är bsssssss...kubik......motor.....brrrrrrrrrrrrrr....växel.....bruuuuuuuuuuuuuuum..... Och sen vill han visa mig bilder och jag försöker se vad det är han ser i de där bilderna, vad det är som får ögonen att glittra sådär... Men det går inte. Det jag ser är typ fula leksaker för små barn. I konstiga färger. Inte fan kan en vuxen människa köra en sån där, det måste ju vara livsfarligt. Och fult.

Men så kommer jag ihåg att D har ordnat en kamera som jag kan få använda och att han har ringt till körskolan för att överraska mig och att han alldeles nyss tröstade mig när jag började panikgråta helt utan anledning. Och då får jag dåligt samvete och försöker ändra min hjärna (det kan man, det har jag hört nån guru-typ säga, kanske var det hon där glada knarkaren) så att den tycker att fyrhjulingar är vackra och sexiga och smarta och jagvetinteallt. För att vara lite snäll tillbaka alltså. Det går sådär.


Snälla söta D, varför vill du inte ha en sån här istället?


Den är ju så snygg så jag dör! Och jag slår vad om att den är skönare än en furhjuling.

Bilden är från en blocketannons och där finns massa andra snygga billiga bilar. Bara så att du vet alltså D.

Och så ett inlägg som inte handlar om mat.

Jag har en fiskmås utanför min balkong idag, han har hängt där hela morgonen. Fiskmåsar är nog de fåglar som jag gillar minst. De är skrikiga och snor mat från folk. I Malmö hänger de på Gustav Adolfs torg och försöker norpa åt sig pommes från barn som sitter på Mac Donalds uteservering. Elaka jävlar.

Hur som helst, fiskmåsen utanför min balkong verkar lite vilse. Okej att det går en å här utanför, men jag tror nog att han skulle få tag på mer fisk om han hängde vid havet istället. Dessutom verkar korparna (eller råkorna eller vad det nu är för fågelart, mina fågelkunskaper är svaga) som bor här mobba honom. Stackars lilla måsen. Hoppas han hittar hem.

När jag bodde på Irland och jobbade tidiga morgnar på ett hotell i Killarney (världens mysigaste stad- åk dit!) så gick jag till jobb så tidigt att "städbilen" inte hade varit ute än. Det är nämligen så att det festades ganska rejält i Killarney, särskilt på helgerna, och efter att folk hade varit på puben så gick de ofta och köpte snabbmat. Och det hamnade ganska mycket matrester och skräp på gatorna (fulla människor har ju inte så mycket miljötänk direkt), därför kom en städbil och rensade upp varje morgon.

Men jag var alltså uppe så tidigt att städningen inte hade börjat än, och därför fick jag sicksacka mig fram genom gamla hamburgare och annat. Och det var ju lite äckligt, men jag hade inte tyckt det var så farligt om jag inte hade sällskap av typ sjutusen fåglar som tyckte det var mums att käka upp fyllehundarnas mat från gatorna. Alltså, jag är ingen fågelhatare, men de var så jävla många. Och de var överallt! Det var som en skräckfilm, fåglar som stirrar på mig där jag går ensam fram längs gatorna i mörkret... Jag höll på att kissa på mig av rädsla varje morgon.

Men efter några månader hade jag vant mig och vi blev kompisar. Jag småpratade lite med dem, och de svarade med att kraxa tillbaka eller försöka bajsa på mig. Det var en fin relation, jag saknar dem ibland.

Jag har absolut inte tänkt att detta ska vara någon slags matblogg eller så (jag har väl ärligt talat inte tänkt särskilt mycket alls om bloggen), men eftersom jag nu har käkat LCHF i snart 6 veckor så måste jag ändå skriva nånting om det. LCHF betyder Low Carb, High Fat- man ska alltså dra ner på kolhydraterna och öka fettet.

Jag har varit väldigt skeptisk mot LCHF tidigare, och detta av en rad anledningar:

1. De röster jag har hört om dieten har känts ganska fanatiska. Bland annat har jag ett minne av att fettdoktorn Annika Dahlqvist sagt att LCHF:are inte kan få varken svininfluensa eller cancer, och det känns ju aningen provocerande. (Om jag minns rätt läste jag dock detta i Aftonbladet och då är väl kanske risken ganska stor att hon blivit felciterad.)
2. Jag var inte insatt i vad kosten innebar. Jag hade läst om grunderna, men trodde att det mest gick ut på att äta smör med sked, och tanken på det fick mig lite illamående.
3. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle klara det. Jag är en stor brödälskare och brukade leva på enbart kex och mackor de veckor Tilda var hos sin pappa. Hur skulle jag kunna leva utan bröd?

Som sagt, jag var skeptisk. Men jag var också trött på att vara sockerberoende, att ständigt vara sugen på nånting och att vissa dagar dricka Cola till frukost. Ni kanske tror att sockerberoende är ett för starkt ord, men det är snarare för svagt- jag var faktiskt sockermissbrukare. Jag mådde så jävla dåligt om jag inte fick i mig tillräckligt med socker, och jag ringde mer än en gång till Daniel och grät för att jag var så inte hade något godis hemma.

Jag visste att jag var tvungen att göra nånting om jag inte ville att min kropp skulle förfalla helt, så jag började googla på sockerberoende. Och hamnade till min förvåning gång på gång på LCHF-sidor. Så jag började läsa, och förstod snabbt att detta inte var en sådan extrem kosthållning som jag hade trott. Det var snarare tvärtom! Jag skulle få fortsätta äta kött, ägg, fisk, kyckling, grönsaker, grädde, smör och massa annat gott. Det som skulle plockas bort helt var egentligen bara socker, stärkelse och margarin.

Så jag gav det ett försök. Jag var beredd på att den första veckan skulle bli fruktansvärd, men för att inte falla dit och börja äta godis skrev jag noggranna matsedlar så att jag skulle hålla mig mätt hela dagarna. Och drack enormt mycket vatten. Men veckan blev inte alls så hemsk som jag hade förväntat mig. Den blev inte hemsk alls faktiskt. Jag mådde bättre än någonsin och hade ingen abstinens alls! Vid två tillfällen blev jag jättesugen på något sött: en gång när jag skalade en apelsin till Tilda och kände den söta lukten, och en gång när vi gick igenom brödavdelningen på Citygross och kände doften av nybakat bröd- då blev jag faktiskt lite gråtfärdig. Men annars- inget sug, inga omställningsbesvär, ingenting!

Och det var inte bara sockersuget som försvann. Min mage, som inte har varit frisk på många år, blev helt plötsligt helt lugn. Inga mer diarréer som gjorde att jag måste springa på toa NU, inga kramper som fick mig att ligga dubbelvikt, inget illamående. Min mage blev normal, mitt bajs blev normalt! Helt jäkla fantastiskt!

Okej, det här blev ett väldigt långt inlägg, och inte direkt ett "komigenlina"-inlägg, men jag ville ändå berätta. Jag tror inte LCHF är bra för alla, men mig passar det perfekt! Mitt sockersug är borta, min mage är frisk och jag är mycket piggare än på många år. Har dessutom gått ner några kilon och det är ju en väldigt trevlig bonus!

Vill ni läsa mer om LCHF finns det många bra sidor på nätet. Den här sidan var till stor hjälp för mig i början, men det finns många bra sidor man kan googla fram.

Okej, nu har jag tråkat ut er tillräckligt. Over and out.

En annan sak som får mig att byta kanal: När någon svarar fel i nåt frågesportsprogram, jag vet att det är fel svar men det vet inte han som svarat och programledarjäveln bara dröjer med att avslöja om det var rätt eller fel och den tävlandes ögon glittrar nervöst men förväntansfullt, han är osäker men hoppas ha svarat rätt... Då klarar jag inte mer, jag måste byta kanal eller gå på toa eller nåt. Jag klarar inte se hur det där hoppet i ögonen släcks och ersätts med besvikelse.

Jag är lite av en mes helt enkelt.

Jag har en riktig slapp-lördag och det är skönt. Just nu sitter jag och kollar på reprisen av "Trinny och Susanna" på tv4+ och det är sådär lagom underhållande och ytligt, passar perfekt för den här dagen. Men så blir det reklamdags och de visar klipp från vad som kommer efter pausen och då visar de en kvinna som har blivit omgjord och stylad och fin men så SNUBBLAR hon när hon ska gå och visa upp sig för hela publiken. Och jag klarar inte av att se sånt, klarar inte av att se folk som gör bort sig. Jag måste till och med byta kanal när det blir sådär pinsamt i nån komediserie eller film (som det alltid blir). Reaktionen kan annars bli magknip, illamående och gråtattacker.

Man kan ju fråga sig vad detta beror på. Jag har alltid varit en klumpeduns, och även om jag numera inte bryr mig så mycket om jag råkar göra bort mig, så har jag många händelser från min barndom och framför allt mina tonår, när jag verkligen hatade min klumpighet, och kunde gråta mig själv till sömns för att jag sagt fel sak eller snubblat framför fel personer. Kanske är det den känslan som sitter kvar?

Hur som helst, nu kollar jag på Postkodsmiljonären och var jag inte uttråkad innan så blev jag det nu. Kanske dags ta tag i disken som fortfarande är kvar efter gårdagens middag (jag sa ju att det är en slapp-lördag!). Sen blir det fortsatt slappande tror jag. Det är en sådan dag helt enkelt, och jag skäms inte ett dugg.

Började dagen med att torka kattspya. Bland annat hade kattskrället kräkits på min sko. Nice.

Ska iväg på viktigt möte idag, ojojoj så nervöst... Och när jag är nervös händer ofta en av två saker: 1. Jag pladdrar på helt maniskt, glömmer att andas och blir typ andfådd av mitt prat, eller 2. Jag blir blyg och tyst som en mus, rodnar och vet inte alls vad jag ska säga. Ska bli spännande att se vilket det blir idag.

Har tänkt mer på det där "tortyrhuset" i Halmstad, och fy fasen vad ödehus är läskiga. Alltså oavsett om det finns tortyrkällare eller inte, är det inte något jävligt obehagligt med tomma hus? Alltså tomma på människor, många gånger finns ju möbler och saker kvar. Jag mår skitdåligt bara jag tänker på det. Förstår inte de som gillar att utforska sådana platser, jag hade inte ens vågat gå in genom dörren.

Nej, måste springa till mitt möte nu. Hoppas på intressantare inlägg ikväll.

Alltså, jag hade tänkt bryta min skrivkramps-period med ett mycket intressant inlägg. Men det gick åt helvete. Jag är trött och sur och gnällig. Fredagsmys med Tilda, ett glas rött, Brolle (som både mamma och dotter Pettersson ska gifta sig med har vi bestämt) hjälpte lite, men inte helt. Så det blir sängen istället, imorgon är schemat späckat med loppisar och äventyrsbad. Härligt, men det kräver en utvilad mamma!

Bara ett par iakttagelser:

1. Leif Mannerström grät i förra avsnittet av Sveriges Mästerkock och nu älskar jag honom ännu mer.

2. Min katt Sigge fick lite kyckling av mig härom kvällen. Sen kräktes han upp Djävulen själv på mitt köksgolv. På riktigt, har aldrig nånsin sett sjukare kräk. No more chicken!

3. Jag hade tänkt skriva ett jätteroligt inlägg om det där sexhuset i Halmstad och att den där källaren var min favoritplats på jorden och sådär, men sen läste jag att det visst inte bara var ett BDSM-lattjo ställe utan att riktig tortyr faktiskt har pågått där. Och då blev det ju inte så jävla roligt längre.

4. Är inte 1:a april en jävla skitdag? Jag hatar att bli lurad. Hatar hatar hatar. Dessutom är det alltid grådaskigt skitväder på den här dagen.

Nej, sover jag inte nu så drunknar jag nog imorgon. Eller trösthandlar för mycket loppisfynd bara för att jag tycker synd om trötta mig.

För fan, jag ska bättra mig, jag lovar! Nya spännande inlägg kommer att komma. Måste bara sova lite först.