Jag vaknar med ett ryck och vet direkt att det är något som inte stämmer. En snabb blick på mobilens display räcker för att förstå. 6.14- FAAAAAAN, vi har försovit oss! Hur i hela friden har både jag och Daniel lyckats stänga av våra väckarklockor? Jag som alltid vaknar så lätt, och Daniel som ställer säkert tio olika väckarklockor med olika ljud (som han ändå aldrig vaknar av utan som bara väcker mig som sen får säga DANIEEEEL säkert tio gånger för att han ska vakna och stänga av skiten). Hur kan vi ha sovit oss igenom en timme av oljud? Eller har det varit någon slags mobil-kollaps i hela världen, som har slagit ut alla funktioner på telefonerna? Inte så troligt kanske, men hela den här försovningen känns å andra sidan inte direkt trolig.

Äsch, ingen tid att fundera mer över det nu, nu måste familjen väckas och bli klara. Och det bums! Inget ligga och dra sig och morna sig med kramar och gos, nej nu är det militär disciplin som gäller. Den vanligtvis så svårväckta Daniel vaknar direkt och är uppe ur sängen och färdig att åka på en halv minut. Värre är det förstås med Tilda, hon gillar inte att bli väckt på det här bryska sättet. Och en 6-åring som precis har vaknat är inte särskilt snabb, inte ens när hon verkligen försöker. Hon fastnar i täcket, får inte av sig trosorna och förvandlas plösligt till en hal ål som som liksom bara glider ner på golvet när jag försöker hjälpa henne på med kläderna. Och Lilly vaknar förstås av allt ståhej och panikgråter, så hon får hänga vid tutten medan jag försöker kränga på Tilda kläder. Tilda som nu gnäller högljutt för jag "lät så arg när jag väckte henne, varför skäller jag så på henne". Och Daniel står i hallen och studsar för de måste åka NU. Och så är vi färdiga till slut, efter vad som känns som en evighet men som faktiskt bara är en kort stund, och puss och hejdå så är de utanför dörren och jag låser efter dem och sätter mig i soffan och pustar ut.

Pustar ut, och drabbas sen av det dåliga mamma-samvetet. För det var ju mitt fel att vi försov oss och varför lät jag så stressad mot Tilda och jag pussade nog inte henne ordentligt och jag vinkade inte i fönstret och jag glömde borsta håret på henne och packade jag någon frukt? och jag la nog ner fel utekläder i väskan och kanske lät jag arg när jag väckte henne. Och till råga på allt hade vi en jobbig natt för Tilda vaknade och vägrade somna om i sin egen säng och hon kan inte ligga i vår säng längre för det finns helt enkelt inte plats och det hela slutade med tårar och med att Tilda la sig på vårt sovrumsgolv och sov. Och kanske lät jag arg då också och fan nu kommer de säkert att krocka och dö och allt är mitt fel.

Sådär håller jag på tills Daniel ringer och säger att nu är Tilda lämnad på fritids och det gick jättebra och de lekte ordlekar hela bilresan och hade en jättemysig morgonstund. Och då gråter jag lite för att det blev en sådan här skitmorgon och för att jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i hela kroppen.

Puh, tror jag behöver en förmiddagstupplur nu.