Playground.
Okej, liiiiite kallt blev det efter en stund i bara t-shirt, men det struntade jag i för solen bländade mig och det luktade som det som min barndoms vårmorgnar i Sjödiken och när jag blundade var jag där igen: kulspelande barn på grusvägen, kurragömma-lekar som kunde hålla på i flera timmar, tjatande på mamma om att kunde vi inte få sätta igång vattenspridaren idag, snääääälla (nej, det är mars och bara ett par plusgrader, ni kommer att frysa ihjäl), trätofflor på fötterna (mamma igen: ta på er riktiga skor, det är ju kallt!), cykeltävlingar som alltid slutade med att någon slog upp knäna och behövde plåster, lukten av gräset som fortfarande var lite daggvått, och känslan av samma gräs när man trotsade mamma och tog av sig skorna bara för att få känna grässtråna mot tårna, och insamlande av insekter som precis vaknat ur sin vinterdvala, matning av hästarna i hagen bakom Klaras hus (eller var det Esters? jag blandar alltid ihop deras namn), lek i sandlådan och klättrande i träd och röda-vita-rosen och alla vi barn som kom och gick hos varandra utan att ens knacka (vilket måste ha irriterat våra föräldrar men jag minns bara leende mammor och pappor så de dolde det väl).
Ja herregud, våren gör mig nostalgisk. Men lycklig. Och det är ju faktiskt det enda som spelar roll.
Dripp
Sen började det ösregna. Och jag: Hmm, inte så kul men bättre än snö i alla fall!
Behöver jag ens berätta vad som hände sen? Självklart började det snöa. Moder Jord, du är minsann en liten bitch ibland.
Till hennes försvar slutade hon snöa efter ett tag och nu är det bara regn igen. Och vad som kommer efter regn vet vi ju alla. (Förutom om man bor på Irland, det enda som kommer efter regn där är ännu mer regn.)
Men alltså.
jo
En sak till, bara för att undvika missförstånd: Jag vet så klart att det inte finns bögbaciller. Jag var ironisk. Ville bara förtydliga det eftersom jag vet att vissa av mina läsare är ganska trögfattade. Jag nämner inga namn men ni vet nog vem ni är.
Not dead.
Det här inlägget blir ett litet potpurri av tankar. Ingen röd tråd alls alltså.
* När jag gick i mellanstadiet fick jag lära mig att vi människor är det enda däggdjur förutom kaniner som har en blindtarm. Men det var väl lögn? Hur som helst, då fick jag för mig att det hela var någon slags komplott. Jag minns inte riktigt hur den där komplotten egentligen såg ut, men det var nog nånting om köttätande och att livsmedelsindustrin och bindtarmar som inte behövs men som ändå är där... Eller nåt. Under samma period trodde jag att jag kunde styra vissa saker med mina drömmar. Jag var minsann lite sjuk i huvudet redan som barn.
Anledningen till att jag tänker på blindtarmar just nu är för att min är borta, och med den tumörjäveln som gjorde den inflammerad. Och det är ju bra, men tack vare den där tumörjäveln måste jag till sjukhuset om ett par veckor för min årliga cancer-koll. Och trots att risken för spridning är liten blir jag så förbannat nervös varje gång jag får den där kallelsen. Så nu rabblar jag anti-cancer-ramsor varje kväll innan jag somnar. Nej, det gör jag ju inte alls, men jag försöker att bara tänka positiva tankar. Positiva tankar dödar cancer, det sa dem.
* Idag har katterna fått kulorna bortklippta. Eller hur man nu gör när man kastrerar katter, vad vet jag? Men det sved i alla fall i hjärtat, både när jag lämnade in katterna och när jag hämtade dem. Alldeles groggy var de, Ufo kunde knappt gå och Sigge la sig i mitt knä och orkade sen inte röra sig mer. Söta kattskrällen, ni är finast! Trots att det luktar kattspya i mitt vardagsrum trots att jag tvättat golvet cirka 12 gånger (var FAN kommer lukten ifrån????).
* Jag har chockerande nyheter. Ni kommer inte att tro era öron, det kan jag lova. Jag tror det knappt själv: Jag har slutat äta socker. Och mjöl och annat skit. Jag, sockermonstret nummer ett, har alltså slutat med mitt knark. Än så länge känns det väldigt bra, men har bara hållt på i en dryg vecka så vi får väl se... Jäkligt pigg och glad är jag, woho! Dessutom är min kroniska diarré som bortblåst! Ursäkta mig alla äckelmagade, man ska ju inte prata bajs när man är fin flicka, men jag har haft så gott som dagliga diarréer i minst tio år. Nu helt plötsigt mitt bajs het normalt. Helt jäkla otroligt. Och skönt för rumpan.
Jag hade tusen saker jag ville säga men så klart minns jag inte ett skit nu... då får jag väl återkomma förresten.
Dagens älsklingar: Mannerström, Tommy och så klart kära Anton Hysén. Det var väl på tiden att någon i macho-fotbollsvärlden kom ut ur garderoben. Lite knasigt att den första som vågade var en liten 20-årig pojke som spelar i division 2 eller nåt. Och ännu knasigare att det 2011 blir en meganyhet att en fotbollskille är bög. Herregud, vad fasen trodde folk? Att bögbaciller inte fastnar på fotbollsspelare?
Nej, det här blev minsann ett alldeles för långt inlägg. Skyller på trötthet och vårglädje. See you later alligators.
Tork
Meat.
Och på tal om alla hjärtans dag: Tilda säger att hon aldrig vill gifta sig om hon inte får gifta sig med mig och då blir jag världens gladaste mamma.
Japp
I lördags var jag ute med min syster och det var skitroligt. Allra roligaste var när jag blev kallad för pinuppa av en übersnygg gotländsk tjej som hade en son som hette Alvan (sjukt fint namn!). Vad tjejen hette minns jag inte, men jag blev glad när hon kallade mig pinuppa så jag tänkte ge henne en puss men så full var jag inte så det blev inget med det.
Hur fan stavas pinuppa förresten? Orkar inte googla så det får stå som det står även om det är fetfel.
Sen stod vi ute och frös i flera timmar också, för en tjej som vi träffade ville ragga på bartendern som jobbade på "uteserveringen" och vi var så snälla så vi hjälpte henne. Inte för att hon behövde hjälp, hon var söt som socker och hade redan bartenderna lindad runt sitt lillfinger. Och ärligt talat var det mest Sara som stod där och hjälpte henne, jag sprang mest runt och pratade med varenda människa på stället. Som vanligt. Alla är mina bästisar efter ett par drinkar. Även de som inte vill. Jag är en jobbig jävel helt enkelt. Men glad!
Detta var ett sjukt ointressant inlägg, jag vet. Sorry.
Wunderbar.
Underbart, underbart, underbart! Ni får ursäkta att jag inte låter som mitt vanliga, cyniska jag, men solen har lyst på mig hela dagen och då blir jag kvittrig. Och det får man ju vara ibland. Men don't worry- imorgon kommer jag att vara trött och jävlig och bitter igen. Jag vet att det klär mig bättre.
Say cheese!
Att äta ostbågar är en konst som få behärskar. Jag är en av dem, och jag ska lära er.
Så här äter man inte ostbågar: Slänger in en näve i munnen, tuggar och sväljer.
Så HÄR gör man: Tar en eller två (eller möjligtvis, om de är väldigt små, upp till fyra) ostbågar, lägger dem på tungan och trycker sedan upp tungan mot gommen så att ostbågarna liksom krossas lätt samtidigt som de smälter. Så jäfla gott, och ännu bättre blir det förstås om ostbågspåsen har varit öppnad i ett par dagar så de är sådär sega och härliga.
Ni kan kalla mig gourmet, japp.
Fjäll.
Om jag absolut måste gå ut, för att köpa godis eller så, ser jag till att prata högt med den som är med mig/den som står bredvid mig vid godishyllorna/mig själv om att ojojoj vad näsan blir fjällig när man har varit förkyld så här länge. Och likadant i kassan, innan kassörskan ens har hunnit titta på mig så börjar jag berätta för henne att min hud är så känslig och den börjar alltid fjälla när jag är förkyld och blablabla. Bara så att ingen ska tro att det är snor. Fy fan alltså, issues.
I morse tyckte jag i alla fall att näsan såg "bra" ut. Röd och svullen och jävlig visserligen, men inte så där sönderfjällad överallt. Så jag slängde på mig rena trosor och lite smink, och åkte iväg på loppis med en nästan-nästan-släkting (mitt ex mammas sambos mamma). Hittade lite fina kläder till trollungen och en sån där läskig porslinsdocka som hon älskar. Trevligt och billigt, aj löv loppis.
Väl hemma inser jag att näsan nu har återgått till sitt fjälliga jag igen. Och jag börjar svettas och hyperventilera. Vem kan ha sett det? Tittade inte den där tanten på loppisen lite konstigt på mig? Och hon i kassan, visst fnissade hon lite när jag sträckte fram pengarna? Kommer jag nu att bli omtalad som "den där snoriga flickan från Skåne"! Herregud vilken ångest. Och herregud vad pinsam jag är. Jag trodde sånt här skulle försvinna när man blev vuxen, men det gjorde det minsann inte.
Som terapi-grej (eller möjligtvis någon form av masochism, jag är osäker) hade jag tänkt avsluta detta inlägg med att lägga upp en bild på min fjälliga (obs! ej snoriga!) näsa, men kameran kunde inte riktigt fånga äcklet på bild. Så istället blir det en annan bild, där en annan av mina nojor avslöjas. Nämligen den att jag efter jag har snutit mig är så rädd att det har fastnat snor i näsborrs-öppningen och att folk ska se det, så jag måste stoppa in papper i näsan och liksom låta det sitta där ett tag. Alltså alltid, varje gång jag snutit mig. Som sagt, issues.
Talk to the nose!
Olala.
Den där Jamie Oliver är däremot en tråkig jävel. Hans mat är säkert god (?) men gud vad tråkig han är. Och är inte hans röst helt fantastiskt störig? Jag bytte kanal efter fem minuter, snark liksom.
Fat.
Inser det patetiska (och väldigt tidstypiska) med att sitta och kolla på Sveriges Mästerkock, nicka instämmande när någon av jurymedlemmarna säger något klokt om mat och skaka på huvudet åt vissa av deltagarnas dumma val av råvaror... samtidigt som jag slevar i mig en Findus microrätt och dricker cola. Äckligt var det dessutom. Inser som sagt det patetiska, men skäms inte ett dugg. Jag är ju sjuk för tusan!
På tal om Sveriges Mästerkock, den där Mannerström är ju en sympatisk liten gubbe. Har alltid sett honom som en sur jäkel, och det verkar han förvisso vara, men han verkar också vara ganska rolig och snäll. Där ser man.
Nu blir det en mindre sur (och antagligen mindre sympatisk) kock: Jamie Oliver.
Thank you.
Presenter från två glada främlingar som fått hjälp att byta däck:
Älskar min nya enorma tändare. Den kan användas till både det ena och andra.
Bad mama.
Home
1. Att jag har blivit sjuk igen och håller på att dö av feberyra.
2. Att de blogginlägg jag skrev i Skåne ser helt konstiga ut. Jävla Google Chrome, förstår ju inte vad som har blivit fel (och får riktig fetångest av att se styckeindelningen i det senaste inlägget).
3. Att Tilda ska till sin pappa imorgon och jag alltså vara utan henne i en hel lång hemsk vecka.
4. Att jag lämnade min lägenhet i kaos när jag åkte till Skåne, så morgondagen får ägnas åt storstädning.
Saker jag älskar:
1. Att min fina pappa körde mig hem från Skåne, eftersom jag är för sjuk för att sätta mig på ett tåg. (Och att han stannade för att hjälpa några främlingar som hade fått punktering, då blir jag stolt och glad.)
2. Att Tilda ligger här tätt intill mig och sover, så fin och varm och underbar.
3. Att jag har världens bästa familj.
4. Att katterna fick lyckofnatt när vi kom hem, söta små galningar.
Önskar jag kunde skriva något lite roligare och intressantare, men får inte ur mig nånting alls. Så nu blir det en näve Alvedon och sen försöka sova. Helvetes jävla influensaskit.
Saturday night fever.
Manboy.
Army of lovers.
The eagle has landed.
Kom fram till Skåne vid lunch idag. Har längtat hit. Och oj vad Skåne har längtat efter mig!
Dricker vin med syster och svåger, återkommer när jag nyktrar till. På måndag kanske.