Idag har jag suttit på balkongen utan jacka. Moder Jord, du är förlåten igen!

Okej, liiiiite kallt blev det efter en stund i bara t-shirt, men det struntade jag i för solen bländade mig och det luktade som det som min barndoms vårmorgnar i Sjödiken och när jag blundade var jag där igen: kulspelande barn på grusvägen, kurragömma-lekar som kunde hålla på i flera timmar, tjatande på mamma om att kunde vi inte få sätta igång vattenspridaren idag, snääääälla (nej, det är mars och bara ett par plusgrader, ni kommer att frysa ihjäl), trätofflor på fötterna (mamma igen: ta på er riktiga skor, det är ju kallt!), cykeltävlingar som alltid slutade med att någon slog upp knäna och behövde plåster, lukten av gräset som fortfarande var lite daggvått, och känslan av samma gräs när man trotsade mamma och tog av sig skorna bara för att få känna grässtråna mot tårna, och insamlande av insekter som precis vaknat ur sin vinterdvala, matning av hästarna i hagen bakom Klaras hus (eller var det Esters? jag blandar alltid ihop deras namn), lek i sandlådan och klättrande i träd och röda-vita-rosen och alla vi barn som kom och gick hos varandra utan att ens knacka (vilket måste ha irriterat våra föräldrar men jag minns bara leende mammor och pappor så de dolde det väl).

Ja herregud, våren gör mig nostalgisk. Men lycklig. Och det är ju faktiskt det enda som spelar roll.