Fan vad jag önskar att jag hade haft en diktafon eller nåt idag när jag och monsterungen gick hem från dagis. Hon gick och filosoferade som vanligt, pratade om troll och älvor och diskuterade huruvida de fanns eller inte. Plötsligt frågade hon mig om jag tror på Klarabella.

Jag: Klarabella? Vem är det?
Tilda: Det är hon som gjorde träden!
J: Jaha…
T: Ja, de allra första träden alltså.
J: Aha...
T: Ja, hon levde för tretusen år sen.
J: Oj.
T: Ja fast sen dog hon.
J: Det var tråkigt.
T: Ja, fast jag och Vincent såg henne innan.
J: Oj vad spännande!
T: Eller jag vet inte om jag såg henne, men Vincent gjorde det nog. Men vi hittade i alla fall Klarabellas träd! Och där stod det: Jag måste dö.
J: Usch, det låter hemskt.
T: Ja, det var knivmannen som dödade henne.
J: Knivmannen, vem var det?
T: Det var han som bestämde allt i hela Kalmar.
J: Men varför kallades han knivmannen?
T: Han hade knivar på hela kroppen. Hundra stycken. De satt fast sådär med det vassa utåt. Här och här och här...
J: Usch då!
T: Så han skar folk hela tiden.
J: Men fy vilken hemsking!
T: Ja, så då dödade han Klarabella.
J: Men då blev väl alla ledsna?
T: Nja, hon hade bara en häst, men han blev ledsen. Sen dödade knivmannen honom också.
J: Varför ville knivmannen döda alla då?
T: För det stod på trädet: hästen måste dö.
J: Usch, jag tycker verkligen att knivmannen låter som en läskig typ.
T: Mmmm… Mamma, tror du på knivmannen? (här blev rösten plötsligt väldigt liten)
J: Nej, det gör jag faktiskt inte. Det låter som en hemsk saga bara.
T: Ja…. Men det stod ju på trädet.
J: Men det var nog bara någon som hittade på det.
T: Ja… Det tror jag också. Men Klarabella, hon finns på riktigt!
J: Ja, det gör hon nog älskling.
T: Ja, för vi såg henne. Eller ja, nästan... Vi såg trädet i alla fall!

Det här är bara en bråkdel av diskussionen, mitt minne är ju så jävla dåligt. Men känslan i magen efter vår promenad kan beskrivas som en blandning av stolthet och oro.





Min älskade, underbara, fina monsterunge! (Med helt sjuk fantasi.)