Ljus.
Läser lite nyheter på internet, och påminns om hur mycket hemskheter det finns i den här världen. Ondska och mörker och hat, Breivikare och hederesmördare och folk som dödar sina barndomskompisar för pengar. Det finns Arboga-tyskor, gängvåldtäkter, bomber som utplånar hela samhällen. Det finns barn som lever på gatan, minor som spränger bort armar och ben, det finns mördare och hatare och monster. Det finns ångest och smärta, ensamhet och sorg.
Men.
I den här världen finns också en liten Lilly, som mätt och belåten nu ligger och sover på mitt bröst. En liten Lilly som plötsligt vaknar och tittar på mig med sina stora vackra ögon, som ler mot mig på det där sneda sättet som vi har lärt känna som ett typiskt Lilly-leende. En liten Lilly med händer som viftar när hon försöker prata med mig, en liten Lilly med en panna som sin pappa och en haka som sin mamma. En liten Lilly som ser ut som sin storasyster fast ändå inte för hon är ju Lilly! Vår underbara tjocka lilla Lilly, vår lilla mini-Buddha som helst vill ligga i mammas eller pappas famn hela tiden, vår Lilly med ett minspel värdig en Dramaten-skådis. Vår lilla Lilly som nu rynkar pannan och säger "ah-eh-ah" innan hon med en stolt uppsyn lägger av en brakskit som får hela mitt bröst att vibrera.
Och det finns liksom ingen tvekan om att den här världen är vacker, att det här livet är helt fantastiskt trots allt.
Men.
I den här världen finns också en liten Lilly, som mätt och belåten nu ligger och sover på mitt bröst. En liten Lilly som plötsligt vaknar och tittar på mig med sina stora vackra ögon, som ler mot mig på det där sneda sättet som vi har lärt känna som ett typiskt Lilly-leende. En liten Lilly med händer som viftar när hon försöker prata med mig, en liten Lilly med en panna som sin pappa och en haka som sin mamma. En liten Lilly som ser ut som sin storasyster fast ändå inte för hon är ju Lilly! Vår underbara tjocka lilla Lilly, vår lilla mini-Buddha som helst vill ligga i mammas eller pappas famn hela tiden, vår Lilly med ett minspel värdig en Dramaten-skådis. Vår lilla Lilly som nu rynkar pannan och säger "ah-eh-ah" innan hon med en stolt uppsyn lägger av en brakskit som får hela mitt bröst att vibrera.
Och det finns liksom ingen tvekan om att den här världen är vacker, att det här livet är helt fantastiskt trots allt.
Mmmbop
Läser på text-tv (JA, det finns faktiskt fortfaranade sådan stenåldersteknik, jag använder det dagligen!) om Taylor från Hanson Brothers. Minns ni Hanson Brothers? Det var de där tre söta, långhåriga pojkarna som gjorde superhiten Mmmbop och sen inte så mycket mer (väl?). Eller hette bandet kanske bara Hanson? Bröder var de i alla fall, och Taylor var vad jag minns mellanbrodern och den sötaste av de tre. Och nu ska han bli pappa står det på text-tv och jag dör lite av chock.
Herregud var inte han ett barn typ igår? Han kan väl inte bli pappa!?! Detta betyder ju att han är vuxen och att jag också är det och nu börjar tankarna snurra om tiden och livet och döden. För jag har ju faktiskt fyllt trettio och har en dotter som ska börja skolan och en pappa som går i pension om fyra år och hur faaan gick detta till egentligen? Jag var ju nyss tonåring! Finnig och osäker på mig själv men säker på hur världen fungerade och ojojoj så fel jag hade om det mesta då. Antagligen har jag lika fel om det mesta nu men det kommer jag väl på någon gång i framtiden. Men ändå, det där var ju alldeles nyss!
Ja Taylor Hansons faderskap sätter verkligen igång en orkan av funderingar men så ser jag plötsligt nästa rad i text-tv-notisen: "Detta är hans femte barn med frun Natalie". Hans femte. Nej fy fan, nu har jag hamnat i The twilight zone eller i landet Oz eller liknande. Detta är bara för mycket att smälta. Jag går och lägger mig bredvid mitt sovande barn istället. För där står minsann tiden still. I alla fall en liten stund.
Herregud var inte han ett barn typ igår? Han kan väl inte bli pappa!?! Detta betyder ju att han är vuxen och att jag också är det och nu börjar tankarna snurra om tiden och livet och döden. För jag har ju faktiskt fyllt trettio och har en dotter som ska börja skolan och en pappa som går i pension om fyra år och hur faaan gick detta till egentligen? Jag var ju nyss tonåring! Finnig och osäker på mig själv men säker på hur världen fungerade och ojojoj så fel jag hade om det mesta då. Antagligen har jag lika fel om det mesta nu men det kommer jag väl på någon gång i framtiden. Men ändå, det där var ju alldeles nyss!
Ja Taylor Hansons faderskap sätter verkligen igång en orkan av funderingar men så ser jag plötsligt nästa rad i text-tv-notisen: "Detta är hans femte barn med frun Natalie". Hans femte. Nej fy fan, nu har jag hamnat i The twilight zone eller i landet Oz eller liknande. Detta är bara för mycket att smälta. Jag går och lägger mig bredvid mitt sovande barn istället. För där står minsann tiden still. I alla fall en liten stund.
En sådan där morgon...
Jag vaknar med ett ryck och vet direkt att det är något som inte stämmer. En snabb blick på mobilens display räcker för att förstå. 6.14- FAAAAAAN, vi har försovit oss! Hur i hela friden har både jag och Daniel lyckats stänga av våra väckarklockor? Jag som alltid vaknar så lätt, och Daniel som ställer säkert tio olika väckarklockor med olika ljud (som han ändå aldrig vaknar av utan som bara väcker mig som sen får säga DANIEEEEL säkert tio gånger för att han ska vakna och stänga av skiten). Hur kan vi ha sovit oss igenom en timme av oljud? Eller har det varit någon slags mobil-kollaps i hela världen, som har slagit ut alla funktioner på telefonerna? Inte så troligt kanske, men hela den här försovningen känns å andra sidan inte direkt trolig.
Äsch, ingen tid att fundera mer över det nu, nu måste familjen väckas och bli klara. Och det bums! Inget ligga och dra sig och morna sig med kramar och gos, nej nu är det militär disciplin som gäller. Den vanligtvis så svårväckta Daniel vaknar direkt och är uppe ur sängen och färdig att åka på en halv minut. Värre är det förstås med Tilda, hon gillar inte att bli väckt på det här bryska sättet. Och en 6-åring som precis har vaknat är inte särskilt snabb, inte ens när hon verkligen försöker. Hon fastnar i täcket, får inte av sig trosorna och förvandlas plösligt till en hal ål som som liksom bara glider ner på golvet när jag försöker hjälpa henne på med kläderna. Och Lilly vaknar förstås av allt ståhej och panikgråter, så hon får hänga vid tutten medan jag försöker kränga på Tilda kläder. Tilda som nu gnäller högljutt för jag "lät så arg när jag väckte henne, varför skäller jag så på henne". Och Daniel står i hallen och studsar för de måste åka NU. Och så är vi färdiga till slut, efter vad som känns som en evighet men som faktiskt bara är en kort stund, och puss och hejdå så är de utanför dörren och jag låser efter dem och sätter mig i soffan och pustar ut.
Pustar ut, och drabbas sen av det dåliga mamma-samvetet. För det var ju mitt fel att vi försov oss och varför lät jag så stressad mot Tilda och jag pussade nog inte henne ordentligt och jag vinkade inte i fönstret och jag glömde borsta håret på henne och packade jag någon frukt? och jag la nog ner fel utekläder i väskan och kanske lät jag arg när jag väckte henne. Och till råga på allt hade vi en jobbig natt för Tilda vaknade och vägrade somna om i sin egen säng och hon kan inte ligga i vår säng längre för det finns helt enkelt inte plats och det hela slutade med tårar och med att Tilda la sig på vårt sovrumsgolv och sov. Och kanske lät jag arg då också och fan nu kommer de säkert att krocka och dö och allt är mitt fel.
Sådär håller jag på tills Daniel ringer och säger att nu är Tilda lämnad på fritids och det gick jättebra och de lekte ordlekar hela bilresan och hade en jättemysig morgonstund. Och då gråter jag lite för att det blev en sådan här skitmorgon och för att jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i hela kroppen.
Puh, tror jag behöver en förmiddagstupplur nu.
Äsch, ingen tid att fundera mer över det nu, nu måste familjen väckas och bli klara. Och det bums! Inget ligga och dra sig och morna sig med kramar och gos, nej nu är det militär disciplin som gäller. Den vanligtvis så svårväckta Daniel vaknar direkt och är uppe ur sängen och färdig att åka på en halv minut. Värre är det förstås med Tilda, hon gillar inte att bli väckt på det här bryska sättet. Och en 6-åring som precis har vaknat är inte särskilt snabb, inte ens när hon verkligen försöker. Hon fastnar i täcket, får inte av sig trosorna och förvandlas plösligt till en hal ål som som liksom bara glider ner på golvet när jag försöker hjälpa henne på med kläderna. Och Lilly vaknar förstås av allt ståhej och panikgråter, så hon får hänga vid tutten medan jag försöker kränga på Tilda kläder. Tilda som nu gnäller högljutt för jag "lät så arg när jag väckte henne, varför skäller jag så på henne". Och Daniel står i hallen och studsar för de måste åka NU. Och så är vi färdiga till slut, efter vad som känns som en evighet men som faktiskt bara är en kort stund, och puss och hejdå så är de utanför dörren och jag låser efter dem och sätter mig i soffan och pustar ut.
Pustar ut, och drabbas sen av det dåliga mamma-samvetet. För det var ju mitt fel att vi försov oss och varför lät jag så stressad mot Tilda och jag pussade nog inte henne ordentligt och jag vinkade inte i fönstret och jag glömde borsta håret på henne och packade jag någon frukt? och jag la nog ner fel utekläder i väskan och kanske lät jag arg när jag väckte henne. Och till råga på allt hade vi en jobbig natt för Tilda vaknade och vägrade somna om i sin egen säng och hon kan inte ligga i vår säng längre för det finns helt enkelt inte plats och det hela slutade med tårar och med att Tilda la sig på vårt sovrumsgolv och sov. Och kanske lät jag arg då också och fan nu kommer de säkert att krocka och dö och allt är mitt fel.
Sådär håller jag på tills Daniel ringer och säger att nu är Tilda lämnad på fritids och det gick jättebra och de lekte ordlekar hela bilresan och hade en jättemysig morgonstund. Och då gråter jag lite för att det blev en sådan här skitmorgon och för att jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i hela kroppen.
Puh, tror jag behöver en förmiddagstupplur nu.
Sådär ett år senare.
Ja nästan ett år är det sen sist. Vi får väl se hur länge jag håller på denna gång!
Man kan liksom inte sammanfatta ett helt år i ett enda blogginlägg, så jag tänker inte ens försöka. Dessutom är det mest min familj som läser denna bloggen och de vet ju ändå allt. Men två saker måste jag ju berätta i alla fall:
1. Jag är numera tvåbarnsmor. Älskade Tilda har blivit storasyster till världens vackraste Lilly.
2. Vi håller på att flytta till Karlskrona! Har fått en jättefin lägenhet mitt i stan och det känns så otroligt roligt. Lite vemodigt är det förstås att lämna Torsås, men ärligt talat är det helt omöjligt för mig att bo kvar om jag vill kunna ha ett jobb (vilket visserligen inte är aktuellt på ett tag, men tiden går fort) eftersom jag inte har körkort och busspendling inte fungerar här. Och jobb i Torsås finns inte.
Oh well, anledningen till att jag ens kom på tanken på att göra ett blogginlägg efter alla dessa månader var att jag blev tillfrågad om ett visst recept. Och recept passar förstås utmärkt på bloggar! Kanske det nya temat för bloggen blir just recept och MAT, eftersom det är en av mina stora passioner och jag skulle kunna läsa/skriva/prata om mat nästan all min vakna tid. Men vi får väl se!
Igår hade vi detta till middag:
Pulled pork på tortilla, med aioli och salsa
Pulled pork är en rätt som är mycket populär i USA. Man använder sig av långsam tillagning under lång tid, och oftast tillagar man köttet på grillen. Men även min variant i ugnen fungerar. Jag använde fläskkarré, men även andra delar av grisen fungerar skulle jag tro. Köttet smaksätts med bbq-kryddor och dras efter tillagning sönder i trådiga bitar (därav namnet). Jag utgick från det här receptet men gjorde vissa justeringar. Här är mitt recept för gårdagens fredagsmys! Att göra egen aioli, salsa och tortillabröd kanske är lite overkill, men det blir sjukt gott och är lätt som en plätt. Så har man tid och lust tycker jag absolut man kan göra det, annars funkar så klart köpe-alternativ (nästan) lika bra.
Pulled pork
1 kg fläskarré (hel bit)
1 gul lök
5 klyftor vitlök
1 dl ketchup
ca. 1,5 msk chipotlepasta (finns på texmex-hyllan)
½ dl vatten
1 msk farinsocker
ca. 1 tsk mald koriander
ca. 1 msk mald spiskummin
Sätt in grytan med lock på i ugnen, 125°, och tillaga tills köttet är så mört att man kan dra loss det med en gaffel. Det tar minst 4 timmar, jag hade nog min inne nästan 5 timmar. Kolla till köttet lite då och då. När köttet är klart, låt det svalna lite och dra sedan sönder det helt. Blanda köttet med såsen som bildats på botten, smaka av. Det kan behövas mer kryddning! Jag är lite av en saltoman och jag tyckte det behövdes ganska mycket salt trots att originalreceptet inte hade något salt alls. Men det är väl en smaksak.
Tortillabröd
6 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 tsk bakpulver
2 msk olja
2 dl vatten
Lite olja till stekning
Aioli
2 st äggulor
1 tsk fransk senap
1 msk vitvinsvinäger
2.5 dl matolja
ca. 4 vitlöksklyftor
Salt, peppar
Blanda gulor med senap och vinäger. Vispa i oljan droppvis. Salta och peppra, riv ner vitlök.
Salsa
6 tomater
1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
1 msk rödvinsvinäger
1 msk brun farin
Salt, peppar
Finhacka lök och vitlök. Gröp ur tomaterna, släng urgröpet (det är nog inte ett riktigt ord men ni fattar) och skär i små bitar. Blanda lök, vitlök och tomat i en skål. Blanda ihop olja, vinäger, farin, salt och peppar och häll det ovanpå. Blanda runt.
Till servering: Isbergssallad, avokado, gräddfil, rädisor. Eller vad som helst man gillar egentligen, men det använde jag.
Vid servering brer man aioli på ett tortillabröd, lägger på sallad och kött och toppar med salsa och avokado. Ringlar sen på lite gräddfil och strör fint skuren rädisa över. Klart!
Aningens långt inlägg (note to self: bli bättre på att skriva recept), men detta är enligt mig tusen gånger godare än den klassiska fredagsmys-maten tacos (som jag själv inte alls gillar). Så prova det!
Man kan liksom inte sammanfatta ett helt år i ett enda blogginlägg, så jag tänker inte ens försöka. Dessutom är det mest min familj som läser denna bloggen och de vet ju ändå allt. Men två saker måste jag ju berätta i alla fall:
1. Jag är numera tvåbarnsmor. Älskade Tilda har blivit storasyster till världens vackraste Lilly.
Finast i världen!
2. Vi håller på att flytta till Karlskrona! Har fått en jättefin lägenhet mitt i stan och det känns så otroligt roligt. Lite vemodigt är det förstås att lämna Torsås, men ärligt talat är det helt omöjligt för mig att bo kvar om jag vill kunna ha ett jobb (vilket visserligen inte är aktuellt på ett tag, men tiden går fort) eftersom jag inte har körkort och busspendling inte fungerar här. Och jobb i Torsås finns inte.
Oh well, anledningen till att jag ens kom på tanken på att göra ett blogginlägg efter alla dessa månader var att jag blev tillfrågad om ett visst recept. Och recept passar förstås utmärkt på bloggar! Kanske det nya temat för bloggen blir just recept och MAT, eftersom det är en av mina stora passioner och jag skulle kunna läsa/skriva/prata om mat nästan all min vakna tid. Men vi får väl se!
Igår hade vi detta till middag:
Pulled pork på tortilla, med aioli och salsa
Pulled pork är en rätt som är mycket populär i USA. Man använder sig av långsam tillagning under lång tid, och oftast tillagar man köttet på grillen. Men även min variant i ugnen fungerar. Jag använde fläskkarré, men även andra delar av grisen fungerar skulle jag tro. Köttet smaksätts med bbq-kryddor och dras efter tillagning sönder i trådiga bitar (därav namnet). Jag utgick från det här receptet men gjorde vissa justeringar. Här är mitt recept för gårdagens fredagsmys! Att göra egen aioli, salsa och tortillabröd kanske är lite overkill, men det blir sjukt gott och är lätt som en plätt. Så har man tid och lust tycker jag absolut man kan göra det, annars funkar så klart köpe-alternativ (nästan) lika bra.
Pulled pork
1 kg fläskarré (hel bit)
1 gul lök
5 klyftor vitlök
1 dl ketchup
ca. 1,5 msk chipotlepasta (finns på texmex-hyllan)
½ dl vatten
1 msk farinsocker
ca. 1 tsk mald koriander
ca. 1 msk mald spiskummin
Sätt in grytan med lock på i ugnen, 125°, och tillaga tills köttet är så mört att man kan dra loss det med en gaffel. Det tar minst 4 timmar, jag hade nog min inne nästan 5 timmar. Kolla till köttet lite då och då. När köttet är klart, låt det svalna lite och dra sedan sönder det helt. Blanda köttet med såsen som bildats på botten, smaka av. Det kan behövas mer kryddning! Jag är lite av en saltoman och jag tyckte det behövdes ganska mycket salt trots att originalreceptet inte hade något salt alls. Men det är väl en smaksak.
Tortillabröd
6 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 tsk bakpulver
2 msk olja
2 dl vatten
Lite olja till stekning
Aioli
2 st äggulor
1 tsk fransk senap
1 msk vitvinsvinäger
2.5 dl matolja
ca. 4 vitlöksklyftor
Salt, peppar
Blanda gulor med senap och vinäger. Vispa i oljan droppvis. Salta och peppra, riv ner vitlök.
Salsa
6 tomater
1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
1 msk rödvinsvinäger
1 msk brun farin
Salt, peppar
Finhacka lök och vitlök. Gröp ur tomaterna, släng urgröpet (det är nog inte ett riktigt ord men ni fattar) och skär i små bitar. Blanda lök, vitlök och tomat i en skål. Blanda ihop olja, vinäger, farin, salt och peppar och häll det ovanpå. Blanda runt.
Till servering: Isbergssallad, avokado, gräddfil, rädisor. Eller vad som helst man gillar egentligen, men det använde jag.
Vid servering brer man aioli på ett tortillabröd, lägger på sallad och kött och toppar med salsa och avokado. Ringlar sen på lite gräddfil och strör fint skuren rädisa över. Klart!
Aningens långt inlägg (note to self: bli bättre på att skriva recept), men detta är enligt mig tusen gånger godare än den klassiska fredagsmys-maten tacos (som jag själv inte alls gillar). Så prova det!
Mustasch
En gång när jag var kanske 14 år och min mamma och lillasyster Emma kom och hämtade mig vid skolan, så hade jag av någon anledning lindat in mitt hår och huvud i halsduken, jag frös väl eller nåt. Och då fick Emma panik för hon trodde jag hade fått cancer och tappat allt hår så hon stortjöt hela vägen hem. En riktig liten dramaqueen var hon som barn. Numera är hon visserligen fortfarande en dramaqueen men också en stark, rolig, vacker, fantastisk kvinna (precis som mina andra underbara systrar). Och nu har hon skrivit om cancer för Mustachkampanjen, läs det här!
Älskade Emma och Vilde
Sharp
Jag är nog den dummaste jag vet (i alla fall varannan dag, resten av dagarna är jag den smartaste jag vet, moodswings oh yes). Min senaste dumhet:
Jag älskar att laga mat, och kan faktiskt vara en riktig mästerkock. Men jag har inga ordentliga knivar (har inte råd helt enkelt). Så jag köpte för några år sedan ett knivbryne för att mina gamla knivar skulle funka ett tag till. Och jag vässade och vässade men inte fasen blev knivarna vassare! Jag provade några gånger men det funkade inte alls, så det där brynet blev liggandes i en låda, oanvänt fram tills i förrgår.
I helgen fick jag nämligen veta varför mina knivar inte blev vassare: Jag hade "vässat" i fel riktning. Alltså med eggen längs med brynet istället för MOT (om någon förstår vad jag menar). Så jag grävde fram brynet, vässade alla knivar och voilà- knivarna är som nya (eller nästan i alla fall)! Nu jäklar ska här finhackas!
Det första jag gjorde med mina nyvässade knivar var så klart att skära mig i fingret, men hey- det är sånt man får stå ut med.
Jag älskar att laga mat, och kan faktiskt vara en riktig mästerkock. Men jag har inga ordentliga knivar (har inte råd helt enkelt). Så jag köpte för några år sedan ett knivbryne för att mina gamla knivar skulle funka ett tag till. Och jag vässade och vässade men inte fasen blev knivarna vassare! Jag provade några gånger men det funkade inte alls, så det där brynet blev liggandes i en låda, oanvänt fram tills i förrgår.
I helgen fick jag nämligen veta varför mina knivar inte blev vassare: Jag hade "vässat" i fel riktning. Alltså med eggen längs med brynet istället för MOT (om någon förstår vad jag menar). Så jag grävde fram brynet, vässade alla knivar och voilà- knivarna är som nya (eller nästan i alla fall)! Nu jäklar ska här finhackas!
Det första jag gjorde med mina nyvässade knivar var så klart att skära mig i fingret, men hey- det är sånt man får stå ut med.
Loppa
Loppisfynden från i lördags (ber om ursäkt för den skitdåliga bildkvalitén, insåg inte att jag hade helt fel kamerainställningar förrän jag la över bilderna på datorn och då orkade jag inte ta om dem):
Lite blandade sy- och pysselböcker, 5 kr st!
Spegel med tillhörande lampetter, i väldigt dåligt skick men kan nog bli finfina! (Sigge verkar i alla fall gilla dem!)
En mandelkvarn för 25 spänn, perfekt!
Och så en bild på de tapetprover jag fick hem idag från Måleributiken, superfina! Den med fjärilar ska jag göra en tavla av till Tilda, den andra har jag inte riktigt bestämt... Några tips från pyssliga kanske?
Lite blandade sy- och pysselböcker, 5 kr st!
Spegel med tillhörande lampetter, i väldigt dåligt skick men kan nog bli finfina! (Sigge verkar i alla fall gilla dem!)
En mandelkvarn för 25 spänn, perfekt!
Och så en bild på de tapetprover jag fick hem idag från Måleributiken, superfina! Den med fjärilar ska jag göra en tavla av till Tilda, den andra har jag inte riktigt bestämt... Några tips från pyssliga kanske?
Hold
Glömde berätta vad som hände när vi körde hem från loppisen i lördags: Bildörrsjäveln gick sönder. Jag kan absolut ingenting om bilar och vet därför inte vad det var som gick sönder (D förklarade men jag fattade noll), men den gick inte att stänga iaf. Så jag fick hålla i dörren hela vägen hem, vilket var sådär kul. Särskilt eftersom D inte kunde köra försiktigt fast jag sa till honom det jag skrek det till honom, vilket resulterade i att jag var rädd och sur hela vägen hem.
Men jag förlät honom sen, för han lyckades på något sätt svetsa dörren så den lagades och det är ju väldigt sexigt. Med män som kan laga saker alltså. Och kvinnor också förstås, att kunna laga saker är nog en av de sexigaste egenskaperna som finns. Jag innehar inte den egenskapen, tack och lov är jag rätt het ändå.
Men jag förlät honom sen, för han lyckades på något sätt svetsa dörren så den lagades och det är ju väldigt sexigt. Med män som kan laga saker alltså. Och kvinnor också förstås, att kunna laga saker är nog en av de sexigaste egenskaperna som finns. Jag innehar inte den egenskapen, tack och lov är jag rätt het ändå.
Kaktusdalen
Att sitta uppe till klockan 3 med "svärfamiljen" (eller den ena svärfamiljen får jag säga, Daniels pappa och hans fina A är andra svärfamiljen) och spela Sverigespelet är kanske inte världens bästa idé när man måste upp tidigt nästa morgon för att pluggapluggaplugga... Men det gjorde jag visst ändå. Och inte för att vi drack massa vin eller så (då blir det ju ofta så att man glömmer tid och rum) utan bara för att vi hade så förbannat roligt. Okej, sista timmen bestod väl mest av hysteriska "jag-är-så-trött-att-jag-inte-kan-sluta-skratta"-skratt och utbrott av typen "Men svara på den jävla frågan nu, jag måste sooooova", men kul var det. Och vann gjorde jag. Så klart, jag är grym på frågesport (speciellt klockan 3 på natten).
Idag har jag alltså pluggatpluggatpluggat tillsammans med D:s syster, vi fick låna deras mammas kontor så där satt vi hela dagen och var duktiga. Hon mer duktig än jag måste jag erkänna, min hjärna fungerade inte riktigt som den borde. Och jag råkade ramla över en massa fina bloggar som jag fastnade lite i... Dumma mig, eller nåt. Men det var roligt med pluggsällskap och skönt att kunna bolla idéer med någon som förstår vad man pratar om.
Kaffet på, böckerna fram- nu fortsätter vi. (Och med vi menar jag jag, mitt enda pluggsällskap nu består av mina två galna katter, inte jättemycket till hjälp.)
Idag har jag alltså pluggatpluggatpluggat tillsammans med D:s syster, vi fick låna deras mammas kontor så där satt vi hela dagen och var duktiga. Hon mer duktig än jag måste jag erkänna, min hjärna fungerade inte riktigt som den borde. Och jag råkade ramla över en massa fina bloggar som jag fastnade lite i... Dumma mig, eller nåt. Men det var roligt med pluggsällskap och skönt att kunna bolla idéer med någon som förstår vad man pratar om.
Kaffet på, böckerna fram- nu fortsätter vi. (Och med vi menar jag jag, mitt enda pluggsällskap nu består av mina två galna katter, inte jättemycket till hjälp.)
Tjoho
Sjukt dålig på att blogga, jag vet. Livet, familjen, kärleken tar alldeles för mycket tid. Och det är väl sunt kan man tycka. Fast den här jävla stressen skulle jag kunna vara utan.
Var hos D:s mormor på massage för jag har skadat ryggen (ingen aning hur, alldeles för svaga muskler antar jag) och hon hittade ungefär en miljon knutor på min rygg, nacke, hals... Stressknutor sa hon, och det i kombination med spänningshuvudvärk, svimningar och allmänt skumt mående borde väl få mig att stressa ner lite. Men hur fan gör man det egentligen? Nån som har en chill-pill att ge mig?
Idag tog jag i alla fall en liten plugg-paus och åkte till loppisen som ligger här i grannbyn. Jag fyndade några fina syböcker, en gammal mandelkvarn och en spegel med två tillhörande lampetter (lite trasiga men sjukt fina). Loppisfynda är det bästa som finns!
Och nu är jag hos "släkten" (D:s mamma med man, D:s syster och hennes underbara pojke) i Bergkvara och ska grilla och mysa. Eller jag ska ju inte grilla, det får de mer kunniga sköta. Jag tittar på, surfar lite, och njuter av att finnas till. Det är skönt, imorgon får jag fortsätta pluggstressen.
Well, roligare än så blir det visst inte idag. Men jag bloggade i alla fall, det är mer än jag gjort på många många veckor.
Var hos D:s mormor på massage för jag har skadat ryggen (ingen aning hur, alldeles för svaga muskler antar jag) och hon hittade ungefär en miljon knutor på min rygg, nacke, hals... Stressknutor sa hon, och det i kombination med spänningshuvudvärk, svimningar och allmänt skumt mående borde väl få mig att stressa ner lite. Men hur fan gör man det egentligen? Nån som har en chill-pill att ge mig?
Idag tog jag i alla fall en liten plugg-paus och åkte till loppisen som ligger här i grannbyn. Jag fyndade några fina syböcker, en gammal mandelkvarn och en spegel med två tillhörande lampetter (lite trasiga men sjukt fina). Loppisfynda är det bästa som finns!
Och nu är jag hos "släkten" (D:s mamma med man, D:s syster och hennes underbara pojke) i Bergkvara och ska grilla och mysa. Eller jag ska ju inte grilla, det får de mer kunniga sköta. Jag tittar på, surfar lite, och njuter av att finnas till. Det är skönt, imorgon får jag fortsätta pluggstressen.
Well, roligare än så blir det visst inte idag. Men jag bloggade i alla fall, det är mer än jag gjort på många många veckor.
Pictures
Tilda är hos sin pappa denna vecka men igår fick jag låna henne så att vi kunde fira lite påsk. Vi hann med påskäggsjakt, bakning, gå påskkärring hos grannarna, lek och grillning. Och massa annat, en helt wunderbar dag. Bjuder på lite bilder, mest för att jag just nu saknar monsterungen så att det svider i hjärtat.
Var kan påskägget finnas?
Vill helst ej bli fotad.
Som sagt.
Stolt över sin funna skatt.
(Som tyvärr var halvt bortsmält eftersom "påskharen" inte tänkte på hur varmt det blev i solen. Smartass.)
Påskkärring hos hemtjänsten. (Fina påskkärringen Fia tar foto, vad tjejen i bakgrunden heter vet jag tyvärr inte...)
Älskade.
Sandslottsbygge med moster Sara.
Jävlar vad jag längtar till måndag.
Var kan påskägget finnas?
Vill helst ej bli fotad.
Som sagt.
Stolt över sin funna skatt.
(Som tyvärr var halvt bortsmält eftersom "påskharen" inte tänkte på hur varmt det blev i solen. Smartass.)
Påskkärring hos hemtjänsten. (Fina påskkärringen Fia tar foto, vad tjejen i bakgrunden heter vet jag tyvärr inte...)
Älskade.
Sandslottsbygge med moster Sara.
Jävlar vad jag längtar till måndag.
Bloj
Har rensat förrådet. Sara fick hjälpa mig eftersom jag har separationsångest även när det gäller otroligt fula små saker. Typ sådana här saker:
Alltså, jag har ju ganska dålig smak men jag är ändå klarsynt nog att veta att de här sakerna är skitfula och att jag aldrig nånsin kommer att ha dem framme eller använda dem. Men slänga dem? Det tar emot.
Jag minns att jag trodde att den där blåa fågeln var levande och att min gammelmormors ande levde i den (ja, jag var lite sjuk i huvudet som barn). Och de där hästarna som jag målat så otroligt jävla fult köpte jag på en av min morfars loppisar (där vi barn även fick hjälpa till och sälja) och jag minns precis hur där luktade och jag minns att jag även köpte ett fotbollspris och ljög för mina kompisar om att det var jag som hade vunnit det.
Ja, jag har verkligen problem med att slänga saker, men så tänker jag att jag kommer att sluta som sådana där hoarders som jag har sett program om. Och det är ju inte så jävla fresh om man säger så.
Hittade även en lapp i botten av en låda:
Sorry de konstiga färgerna, men jag var tvungen att mixtra för att texten skulle synas. Det är alltså min fina syster Sara som skrivit denna lapp till mig, för en sådär 15 år sen kanske. Gulligt värre. Denna lapp, och liknande lappar, kommer aldrig nånsin att slängas. No fakking way.
Alltså, jag har ju ganska dålig smak men jag är ändå klarsynt nog att veta att de här sakerna är skitfula och att jag aldrig nånsin kommer att ha dem framme eller använda dem. Men slänga dem? Det tar emot.
Jag minns att jag trodde att den där blåa fågeln var levande och att min gammelmormors ande levde i den (ja, jag var lite sjuk i huvudet som barn). Och de där hästarna som jag målat så otroligt jävla fult köpte jag på en av min morfars loppisar (där vi barn även fick hjälpa till och sälja) och jag minns precis hur där luktade och jag minns att jag även köpte ett fotbollspris och ljög för mina kompisar om att det var jag som hade vunnit det.
Ja, jag har verkligen problem med att slänga saker, men så tänker jag att jag kommer att sluta som sådana där hoarders som jag har sett program om. Och det är ju inte så jävla fresh om man säger så.
Hittade även en lapp i botten av en låda:
Sorry de konstiga färgerna, men jag var tvungen att mixtra för att texten skulle synas. Det är alltså min fina syster Sara som skrivit denna lapp till mig, för en sådär 15 år sen kanske. Gulligt värre. Denna lapp, och liknande lappar, kommer aldrig nånsin att slängas. No fakking way.
The knife man
Fan vad jag önskar att jag hade haft en diktafon eller nåt idag när jag och monsterungen gick hem från dagis. Hon gick och filosoferade som vanligt, pratade om troll och älvor och diskuterade huruvida de fanns eller inte. Plötsligt frågade hon mig om jag tror på Klarabella.
Jag: Klarabella? Vem är det?
Tilda: Det är hon som gjorde träden!
J: Jaha…
T: Ja, de allra första träden alltså.
J: Aha...
T: Ja, hon levde för tretusen år sen.
J: Oj.
T: Ja fast sen dog hon.
J: Det var tråkigt.
T: Ja, fast jag och Vincent såg henne innan.
J: Oj vad spännande!
T: Eller jag vet inte om jag såg henne, men Vincent gjorde det nog. Men vi hittade i alla fall Klarabellas träd! Och där stod det: Jag måste dö.
J: Usch, det låter hemskt.
T: Ja, det var knivmannen som dödade henne.
J: Knivmannen, vem var det?
T: Det var han som bestämde allt i hela Kalmar.
J: Men varför kallades han knivmannen?
T: Han hade knivar på hela kroppen. Hundra stycken. De satt fast sådär med det vassa utåt. Här och här och här...
J: Usch då!
T: Så han skar folk hela tiden.
J: Men fy vilken hemsking!
T: Ja, så då dödade han Klarabella.
J: Men då blev väl alla ledsna?
T: Nja, hon hade bara en häst, men han blev ledsen. Sen dödade knivmannen honom också.
J: Varför ville knivmannen döda alla då?
T: För det stod på trädet: hästen måste dö.
J: Usch, jag tycker verkligen att knivmannen låter som en läskig typ.
T: Mmmm… Mamma, tror du på knivmannen? (här blev rösten plötsligt väldigt liten)
J: Nej, det gör jag faktiskt inte. Det låter som en hemsk saga bara.
T: Ja…. Men det stod ju på trädet.
J: Men det var nog bara någon som hittade på det.
T: Ja… Det tror jag också. Men Klarabella, hon finns på riktigt!
J: Ja, det gör hon nog älskling.
T: Ja, för vi såg henne. Eller ja, nästan... Vi såg trädet i alla fall!
Det här är bara en bråkdel av diskussionen, mitt minne är ju så jävla dåligt. Men känslan i magen efter vår promenad kan beskrivas som en blandning av stolthet och oro.
Min älskade, underbara, fina monsterunge! (Med helt sjuk fantasi.)
Jag: Klarabella? Vem är det?
Tilda: Det är hon som gjorde träden!
J: Jaha…
T: Ja, de allra första träden alltså.
J: Aha...
T: Ja, hon levde för tretusen år sen.
J: Oj.
T: Ja fast sen dog hon.
J: Det var tråkigt.
T: Ja, fast jag och Vincent såg henne innan.
J: Oj vad spännande!
T: Eller jag vet inte om jag såg henne, men Vincent gjorde det nog. Men vi hittade i alla fall Klarabellas träd! Och där stod det: Jag måste dö.
J: Usch, det låter hemskt.
T: Ja, det var knivmannen som dödade henne.
J: Knivmannen, vem var det?
T: Det var han som bestämde allt i hela Kalmar.
J: Men varför kallades han knivmannen?
T: Han hade knivar på hela kroppen. Hundra stycken. De satt fast sådär med det vassa utåt. Här och här och här...
J: Usch då!
T: Så han skar folk hela tiden.
J: Men fy vilken hemsking!
T: Ja, så då dödade han Klarabella.
J: Men då blev väl alla ledsna?
T: Nja, hon hade bara en häst, men han blev ledsen. Sen dödade knivmannen honom också.
J: Varför ville knivmannen döda alla då?
T: För det stod på trädet: hästen måste dö.
J: Usch, jag tycker verkligen att knivmannen låter som en läskig typ.
T: Mmmm… Mamma, tror du på knivmannen? (här blev rösten plötsligt väldigt liten)
J: Nej, det gör jag faktiskt inte. Det låter som en hemsk saga bara.
T: Ja…. Men det stod ju på trädet.
J: Men det var nog bara någon som hittade på det.
T: Ja… Det tror jag också. Men Klarabella, hon finns på riktigt!
J: Ja, det gör hon nog älskling.
T: Ja, för vi såg henne. Eller ja, nästan... Vi såg trädet i alla fall!
Det här är bara en bråkdel av diskussionen, mitt minne är ju så jävla dåligt. Men känslan i magen efter vår promenad kan beskrivas som en blandning av stolthet och oro.
Min älskade, underbara, fina monsterunge! (Med helt sjuk fantasi.)
Brum
När D pratar om fyrhjulingar börjar det susa och brumma i mina öron. Jag försöker verkligen lyssna, men det enda jag hör är bsssssss...kubik......motor.....brrrrrrrrrrrrrr....växel.....bruuuuuuuuuuuuuuum..... Och sen vill han visa mig bilder och jag försöker se vad det är han ser i de där bilderna, vad det är som får ögonen att glittra sådär... Men det går inte. Det jag ser är typ fula leksaker för små barn. I konstiga färger. Inte fan kan en vuxen människa köra en sån där, det måste ju vara livsfarligt. Och fult.
Men så kommer jag ihåg att D har ordnat en kamera som jag kan få använda och att han har ringt till körskolan för att överraska mig och att han alldeles nyss tröstade mig när jag började panikgråta helt utan anledning. Och då får jag dåligt samvete och försöker ändra min hjärna (det kan man, det har jag hört nån guru-typ säga, kanske var det hon där glada knarkaren) så att den tycker att fyrhjulingar är vackra och sexiga och smarta och jagvetinteallt. För att vara lite snäll tillbaka alltså. Det går sådär.
Snälla söta D, varför vill du inte ha en sån här istället?
Den är ju så snygg så jag dör! Och jag slår vad om att den är skönare än en furhjuling.
Bilden är från en blocketannons och där finns massa andra snygga billiga bilar. Bara så att du vet alltså D.
Men så kommer jag ihåg att D har ordnat en kamera som jag kan få använda och att han har ringt till körskolan för att överraska mig och att han alldeles nyss tröstade mig när jag började panikgråta helt utan anledning. Och då får jag dåligt samvete och försöker ändra min hjärna (det kan man, det har jag hört nån guru-typ säga, kanske var det hon där glada knarkaren) så att den tycker att fyrhjulingar är vackra och sexiga och smarta och jagvetinteallt. För att vara lite snäll tillbaka alltså. Det går sådär.
Snälla söta D, varför vill du inte ha en sån här istället?
Den är ju så snygg så jag dör! Och jag slår vad om att den är skönare än en furhjuling.
Bilden är från en blocketannons och där finns massa andra snygga billiga bilar. Bara så att du vet alltså D.
Kvack
Och så ett inlägg som inte handlar om mat.
Jag har en fiskmås utanför min balkong idag, han har hängt där hela morgonen. Fiskmåsar är nog de fåglar som jag gillar minst. De är skrikiga och snor mat från folk. I Malmö hänger de på Gustav Adolfs torg och försöker norpa åt sig pommes från barn som sitter på Mac Donalds uteservering. Elaka jävlar.
Hur som helst, fiskmåsen utanför min balkong verkar lite vilse. Okej att det går en å här utanför, men jag tror nog att han skulle få tag på mer fisk om han hängde vid havet istället. Dessutom verkar korparna (eller råkorna eller vad det nu är för fågelart, mina fågelkunskaper är svaga) som bor här mobba honom. Stackars lilla måsen. Hoppas han hittar hem.
När jag bodde på Irland och jobbade tidiga morgnar på ett hotell i Killarney (världens mysigaste stad- åk dit!) så gick jag till jobb så tidigt att "städbilen" inte hade varit ute än. Det är nämligen så att det festades ganska rejält i Killarney, särskilt på helgerna, och efter att folk hade varit på puben så gick de ofta och köpte snabbmat. Och det hamnade ganska mycket matrester och skräp på gatorna (fulla människor har ju inte så mycket miljötänk direkt), därför kom en städbil och rensade upp varje morgon.
Men jag var alltså uppe så tidigt att städningen inte hade börjat än, och därför fick jag sicksacka mig fram genom gamla hamburgare och annat. Och det var ju lite äckligt, men jag hade inte tyckt det var så farligt om jag inte hade sällskap av typ sjutusen fåglar som tyckte det var mums att käka upp fyllehundarnas mat från gatorna. Alltså, jag är ingen fågelhatare, men de var så jävla många. Och de var överallt! Det var som en skräckfilm, fåglar som stirrar på mig där jag går ensam fram längs gatorna i mörkret... Jag höll på att kissa på mig av rädsla varje morgon.
Men efter några månader hade jag vant mig och vi blev kompisar. Jag småpratade lite med dem, och de svarade med att kraxa tillbaka eller försöka bajsa på mig. Det var en fin relation, jag saknar dem ibland.
Jag har en fiskmås utanför min balkong idag, han har hängt där hela morgonen. Fiskmåsar är nog de fåglar som jag gillar minst. De är skrikiga och snor mat från folk. I Malmö hänger de på Gustav Adolfs torg och försöker norpa åt sig pommes från barn som sitter på Mac Donalds uteservering. Elaka jävlar.
Hur som helst, fiskmåsen utanför min balkong verkar lite vilse. Okej att det går en å här utanför, men jag tror nog att han skulle få tag på mer fisk om han hängde vid havet istället. Dessutom verkar korparna (eller råkorna eller vad det nu är för fågelart, mina fågelkunskaper är svaga) som bor här mobba honom. Stackars lilla måsen. Hoppas han hittar hem.
När jag bodde på Irland och jobbade tidiga morgnar på ett hotell i Killarney (världens mysigaste stad- åk dit!) så gick jag till jobb så tidigt att "städbilen" inte hade varit ute än. Det är nämligen så att det festades ganska rejält i Killarney, särskilt på helgerna, och efter att folk hade varit på puben så gick de ofta och köpte snabbmat. Och det hamnade ganska mycket matrester och skräp på gatorna (fulla människor har ju inte så mycket miljötänk direkt), därför kom en städbil och rensade upp varje morgon.
Men jag var alltså uppe så tidigt att städningen inte hade börjat än, och därför fick jag sicksacka mig fram genom gamla hamburgare och annat. Och det var ju lite äckligt, men jag hade inte tyckt det var så farligt om jag inte hade sällskap av typ sjutusen fåglar som tyckte det var mums att käka upp fyllehundarnas mat från gatorna. Alltså, jag är ingen fågelhatare, men de var så jävla många. Och de var överallt! Det var som en skräckfilm, fåglar som stirrar på mig där jag går ensam fram längs gatorna i mörkret... Jag höll på att kissa på mig av rädsla varje morgon.
Men efter några månader hade jag vant mig och vi blev kompisar. Jag småpratade lite med dem, och de svarade med att kraxa tillbaka eller försöka bajsa på mig. Det var en fin relation, jag saknar dem ibland.
Food
Jag har absolut inte tänkt att detta ska vara någon slags matblogg eller så (jag har väl ärligt talat inte tänkt särskilt mycket alls om bloggen), men eftersom jag nu har käkat LCHF i snart 6 veckor så måste jag ändå skriva nånting om det. LCHF betyder Low Carb, High Fat- man ska alltså dra ner på kolhydraterna och öka fettet.
Jag har varit väldigt skeptisk mot LCHF tidigare, och detta av en rad anledningar:
1. De röster jag har hört om dieten har känts ganska fanatiska. Bland annat har jag ett minne av att fettdoktorn Annika Dahlqvist sagt att LCHF:are inte kan få varken svininfluensa eller cancer, och det känns ju aningen provocerande. (Om jag minns rätt läste jag dock detta i Aftonbladet och då är väl kanske risken ganska stor att hon blivit felciterad.)
2. Jag var inte insatt i vad kosten innebar. Jag hade läst om grunderna, men trodde att det mest gick ut på att äta smör med sked, och tanken på det fick mig lite illamående.
3. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle klara det. Jag är en stor brödälskare och brukade leva på enbart kex och mackor de veckor Tilda var hos sin pappa. Hur skulle jag kunna leva utan bröd?
Som sagt, jag var skeptisk. Men jag var också trött på att vara sockerberoende, att ständigt vara sugen på nånting och att vissa dagar dricka Cola till frukost. Ni kanske tror att sockerberoende är ett för starkt ord, men det är snarare för svagt- jag var faktiskt sockermissbrukare. Jag mådde så jävla dåligt om jag inte fick i mig tillräckligt med socker, och jag ringde mer än en gång till Daniel och grät för att jag var så inte hade något godis hemma.
Jag visste att jag var tvungen att göra nånting om jag inte ville att min kropp skulle förfalla helt, så jag började googla på sockerberoende. Och hamnade till min förvåning gång på gång på LCHF-sidor. Så jag började läsa, och förstod snabbt att detta inte var en sådan extrem kosthållning som jag hade trott. Det var snarare tvärtom! Jag skulle få fortsätta äta kött, ägg, fisk, kyckling, grönsaker, grädde, smör och massa annat gott. Det som skulle plockas bort helt var egentligen bara socker, stärkelse och margarin.
Så jag gav det ett försök. Jag var beredd på att den första veckan skulle bli fruktansvärd, men för att inte falla dit och börja äta godis skrev jag noggranna matsedlar så att jag skulle hålla mig mätt hela dagarna. Och drack enormt mycket vatten. Men veckan blev inte alls så hemsk som jag hade förväntat mig. Den blev inte hemsk alls faktiskt. Jag mådde bättre än någonsin och hade ingen abstinens alls! Vid två tillfällen blev jag jättesugen på något sött: en gång när jag skalade en apelsin till Tilda och kände den söta lukten, och en gång när vi gick igenom brödavdelningen på Citygross och kände doften av nybakat bröd- då blev jag faktiskt lite gråtfärdig. Men annars- inget sug, inga omställningsbesvär, ingenting!
Och det var inte bara sockersuget som försvann. Min mage, som inte har varit frisk på många år, blev helt plötsligt helt lugn. Inga mer diarréer som gjorde att jag måste springa på toa NU, inga kramper som fick mig att ligga dubbelvikt, inget illamående. Min mage blev normal, mitt bajs blev normalt! Helt jäkla fantastiskt!
Okej, det här blev ett väldigt långt inlägg, och inte direkt ett "komigenlina"-inlägg, men jag ville ändå berätta. Jag tror inte LCHF är bra för alla, men mig passar det perfekt! Mitt sockersug är borta, min mage är frisk och jag är mycket piggare än på många år. Har dessutom gått ner några kilon och det är ju en väldigt trevlig bonus!
Vill ni läsa mer om LCHF finns det många bra sidor på nätet. Den här sidan var till stor hjälp för mig i början, men det finns många bra sidor man kan googla fram.
Okej, nu har jag tråkat ut er tillräckligt. Over and out.
Jag har varit väldigt skeptisk mot LCHF tidigare, och detta av en rad anledningar:
1. De röster jag har hört om dieten har känts ganska fanatiska. Bland annat har jag ett minne av att fettdoktorn Annika Dahlqvist sagt att LCHF:are inte kan få varken svininfluensa eller cancer, och det känns ju aningen provocerande. (Om jag minns rätt läste jag dock detta i Aftonbladet och då är väl kanske risken ganska stor att hon blivit felciterad.)
2. Jag var inte insatt i vad kosten innebar. Jag hade läst om grunderna, men trodde att det mest gick ut på att äta smör med sked, och tanken på det fick mig lite illamående.
3. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle klara det. Jag är en stor brödälskare och brukade leva på enbart kex och mackor de veckor Tilda var hos sin pappa. Hur skulle jag kunna leva utan bröd?
Som sagt, jag var skeptisk. Men jag var också trött på att vara sockerberoende, att ständigt vara sugen på nånting och att vissa dagar dricka Cola till frukost. Ni kanske tror att sockerberoende är ett för starkt ord, men det är snarare för svagt- jag var faktiskt sockermissbrukare. Jag mådde så jävla dåligt om jag inte fick i mig tillräckligt med socker, och jag ringde mer än en gång till Daniel och grät för att jag var så inte hade något godis hemma.
Jag visste att jag var tvungen att göra nånting om jag inte ville att min kropp skulle förfalla helt, så jag började googla på sockerberoende. Och hamnade till min förvåning gång på gång på LCHF-sidor. Så jag började läsa, och förstod snabbt att detta inte var en sådan extrem kosthållning som jag hade trott. Det var snarare tvärtom! Jag skulle få fortsätta äta kött, ägg, fisk, kyckling, grönsaker, grädde, smör och massa annat gott. Det som skulle plockas bort helt var egentligen bara socker, stärkelse och margarin.
Så jag gav det ett försök. Jag var beredd på att den första veckan skulle bli fruktansvärd, men för att inte falla dit och börja äta godis skrev jag noggranna matsedlar så att jag skulle hålla mig mätt hela dagarna. Och drack enormt mycket vatten. Men veckan blev inte alls så hemsk som jag hade förväntat mig. Den blev inte hemsk alls faktiskt. Jag mådde bättre än någonsin och hade ingen abstinens alls! Vid två tillfällen blev jag jättesugen på något sött: en gång när jag skalade en apelsin till Tilda och kände den söta lukten, och en gång när vi gick igenom brödavdelningen på Citygross och kände doften av nybakat bröd- då blev jag faktiskt lite gråtfärdig. Men annars- inget sug, inga omställningsbesvär, ingenting!
Och det var inte bara sockersuget som försvann. Min mage, som inte har varit frisk på många år, blev helt plötsligt helt lugn. Inga mer diarréer som gjorde att jag måste springa på toa NU, inga kramper som fick mig att ligga dubbelvikt, inget illamående. Min mage blev normal, mitt bajs blev normalt! Helt jäkla fantastiskt!
Okej, det här blev ett väldigt långt inlägg, och inte direkt ett "komigenlina"-inlägg, men jag ville ändå berätta. Jag tror inte LCHF är bra för alla, men mig passar det perfekt! Mitt sockersug är borta, min mage är frisk och jag är mycket piggare än på många år. Har dessutom gått ner några kilon och det är ju en väldigt trevlig bonus!
Vill ni läsa mer om LCHF finns det många bra sidor på nätet. Den här sidan var till stor hjälp för mig i början, men det finns många bra sidor man kan googla fram.
Okej, nu har jag tråkat ut er tillräckligt. Over and out.
No
En annan sak som får mig att byta kanal: När någon svarar fel i nåt frågesportsprogram, jag vet att det är fel svar men det vet inte han som svarat och programledarjäveln bara dröjer med att avslöja om det var rätt eller fel och den tävlandes ögon glittrar nervöst men förväntansfullt, han är osäker men hoppas ha svarat rätt... Då klarar jag inte mer, jag måste byta kanal eller gå på toa eller nåt. Jag klarar inte se hur det där hoppet i ögonen släcks och ersätts med besvikelse.
Jag är lite av en mes helt enkelt.
Jag är lite av en mes helt enkelt.
Snubbel
Jag har en riktig slapp-lördag och det är skönt. Just nu sitter jag och kollar på reprisen av "Trinny och Susanna" på tv4+ och det är sådär lagom underhållande och ytligt, passar perfekt för den här dagen. Men så blir det reklamdags och de visar klipp från vad som kommer efter pausen och då visar de en kvinna som har blivit omgjord och stylad och fin men så SNUBBLAR hon när hon ska gå och visa upp sig för hela publiken. Och jag klarar inte av att se sånt, klarar inte av att se folk som gör bort sig. Jag måste till och med byta kanal när det blir sådär pinsamt i nån komediserie eller film (som det alltid blir). Reaktionen kan annars bli magknip, illamående och gråtattacker.
Man kan ju fråga sig vad detta beror på. Jag har alltid varit en klumpeduns, och även om jag numera inte bryr mig så mycket om jag råkar göra bort mig, så har jag många händelser från min barndom och framför allt mina tonår, när jag verkligen hatade min klumpighet, och kunde gråta mig själv till sömns för att jag sagt fel sak eller snubblat framför fel personer. Kanske är det den känslan som sitter kvar?
Hur som helst, nu kollar jag på Postkodsmiljonären och var jag inte uttråkad innan så blev jag det nu. Kanske dags ta tag i disken som fortfarande är kvar efter gårdagens middag (jag sa ju att det är en slapp-lördag!). Sen blir det fortsatt slappande tror jag. Det är en sådan dag helt enkelt, och jag skäms inte ett dugg.
Man kan ju fråga sig vad detta beror på. Jag har alltid varit en klumpeduns, och även om jag numera inte bryr mig så mycket om jag råkar göra bort mig, så har jag många händelser från min barndom och framför allt mina tonår, när jag verkligen hatade min klumpighet, och kunde gråta mig själv till sömns för att jag sagt fel sak eller snubblat framför fel personer. Kanske är det den känslan som sitter kvar?
Hur som helst, nu kollar jag på Postkodsmiljonären och var jag inte uttråkad innan så blev jag det nu. Kanske dags ta tag i disken som fortfarande är kvar efter gårdagens middag (jag sa ju att det är en slapp-lördag!). Sen blir det fortsatt slappande tror jag. Det är en sådan dag helt enkelt, och jag skäms inte ett dugg.
*
Började dagen med att torka kattspya. Bland annat hade kattskrället kräkits på min sko. Nice.
Ska iväg på viktigt möte idag, ojojoj så nervöst... Och när jag är nervös händer ofta en av två saker: 1. Jag pladdrar på helt maniskt, glömmer att andas och blir typ andfådd av mitt prat, eller 2. Jag blir blyg och tyst som en mus, rodnar och vet inte alls vad jag ska säga. Ska bli spännande att se vilket det blir idag.
Har tänkt mer på det där "tortyrhuset" i Halmstad, och fy fasen vad ödehus är läskiga. Alltså oavsett om det finns tortyrkällare eller inte, är det inte något jävligt obehagligt med tomma hus? Alltså tomma på människor, många gånger finns ju möbler och saker kvar. Jag mår skitdåligt bara jag tänker på det. Förstår inte de som gillar att utforska sådana platser, jag hade inte ens vågat gå in genom dörren.
Nej, måste springa till mitt möte nu. Hoppas på intressantare inlägg ikväll.
Ska iväg på viktigt möte idag, ojojoj så nervöst... Och när jag är nervös händer ofta en av två saker: 1. Jag pladdrar på helt maniskt, glömmer att andas och blir typ andfådd av mitt prat, eller 2. Jag blir blyg och tyst som en mus, rodnar och vet inte alls vad jag ska säga. Ska bli spännande att se vilket det blir idag.
Har tänkt mer på det där "tortyrhuset" i Halmstad, och fy fasen vad ödehus är läskiga. Alltså oavsett om det finns tortyrkällare eller inte, är det inte något jävligt obehagligt med tomma hus? Alltså tomma på människor, många gånger finns ju möbler och saker kvar. Jag mår skitdåligt bara jag tänker på det. Förstår inte de som gillar att utforska sådana platser, jag hade inte ens vågat gå in genom dörren.
Nej, måste springa till mitt möte nu. Hoppas på intressantare inlägg ikväll.
S.o.v.a.
Alltså, jag hade tänkt bryta min skrivkramps-period med ett mycket intressant inlägg. Men det gick åt helvete. Jag är trött och sur och gnällig. Fredagsmys med Tilda, ett glas rött, Brolle (som både mamma och dotter Pettersson ska gifta sig med har vi bestämt) hjälpte lite, men inte helt. Så det blir sängen istället, imorgon är schemat späckat med loppisar och äventyrsbad. Härligt, men det kräver en utvilad mamma!
Bara ett par iakttagelser:
1. Leif Mannerström grät i förra avsnittet av Sveriges Mästerkock och nu älskar jag honom ännu mer.
2. Min katt Sigge fick lite kyckling av mig härom kvällen. Sen kräktes han upp Djävulen själv på mitt köksgolv. På riktigt, har aldrig nånsin sett sjukare kräk. No more chicken!
3. Jag hade tänkt skriva ett jätteroligt inlägg om det där sexhuset i Halmstad och att den där källaren var min favoritplats på jorden och sådär, men sen läste jag att det visst inte bara var ett BDSM-lattjo ställe utan att riktig tortyr faktiskt har pågått där. Och då blev det ju inte så jävla roligt längre.
4. Är inte 1:a april en jävla skitdag? Jag hatar att bli lurad. Hatar hatar hatar. Dessutom är det alltid grådaskigt skitväder på den här dagen.
Nej, sover jag inte nu så drunknar jag nog imorgon. Eller trösthandlar för mycket loppisfynd bara för att jag tycker synd om trötta mig.
För fan, jag ska bättra mig, jag lovar! Nya spännande inlägg kommer att komma. Måste bara sova lite först.
Bara ett par iakttagelser:
1. Leif Mannerström grät i förra avsnittet av Sveriges Mästerkock och nu älskar jag honom ännu mer.
2. Min katt Sigge fick lite kyckling av mig härom kvällen. Sen kräktes han upp Djävulen själv på mitt köksgolv. På riktigt, har aldrig nånsin sett sjukare kräk. No more chicken!
3. Jag hade tänkt skriva ett jätteroligt inlägg om det där sexhuset i Halmstad och att den där källaren var min favoritplats på jorden och sådär, men sen läste jag att det visst inte bara var ett BDSM-lattjo ställe utan att riktig tortyr faktiskt har pågått där. Och då blev det ju inte så jävla roligt längre.
4. Är inte 1:a april en jävla skitdag? Jag hatar att bli lurad. Hatar hatar hatar. Dessutom är det alltid grådaskigt skitväder på den här dagen.
Nej, sover jag inte nu så drunknar jag nog imorgon. Eller trösthandlar för mycket loppisfynd bara för att jag tycker synd om trötta mig.
För fan, jag ska bättra mig, jag lovar! Nya spännande inlägg kommer att komma. Måste bara sova lite först.
