När D pratar om fyrhjulingar börjar det susa och brumma i mina öron. Jag försöker verkligen lyssna, men det enda jag hör är bsssssss...kubik......motor.....brrrrrrrrrrrrrr....växel.....bruuuuuuuuuuuuuuum..... Och sen vill han visa mig bilder och jag försöker se vad det är han ser i de där bilderna, vad det är som får ögonen att glittra sådär... Men det går inte. Det jag ser är typ fula leksaker för små barn. I konstiga färger. Inte fan kan en vuxen människa köra en sån där, det måste ju vara livsfarligt. Och fult.

Men så kommer jag ihåg att D har ordnat en kamera som jag kan få använda och att han har ringt till körskolan för att överraska mig och att han alldeles nyss tröstade mig när jag började panikgråta helt utan anledning. Och då får jag dåligt samvete och försöker ändra min hjärna (det kan man, det har jag hört nån guru-typ säga, kanske var det hon där glada knarkaren) så att den tycker att fyrhjulingar är vackra och sexiga och smarta och jagvetinteallt. För att vara lite snäll tillbaka alltså. Det går sådär.


Snälla söta D, varför vill du inte ha en sån här istället?


Den är ju så snygg så jag dör! Och jag slår vad om att den är skönare än en furhjuling.

Bilden är från en blocketannons och där finns massa andra snygga billiga bilar. Bara så att du vet alltså D.