Idag har jag suttit på balkongen utan jacka. Moder Jord, du är förlåten igen!

Okej, liiiiite kallt blev det efter en stund i bara t-shirt, men det struntade jag i för solen bländade mig och det luktade som det som min barndoms vårmorgnar i Sjödiken och när jag blundade var jag där igen: kulspelande barn på grusvägen, kurragömma-lekar som kunde hålla på i flera timmar, tjatande på mamma om att kunde vi inte få sätta igång vattenspridaren idag, snääääälla (nej, det är mars och bara ett par plusgrader, ni kommer att frysa ihjäl), trätofflor på fötterna (mamma igen: ta på er riktiga skor, det är ju kallt!), cykeltävlingar som alltid slutade med att någon slog upp knäna och behövde plåster, lukten av gräset som fortfarande var lite daggvått, och känslan av samma gräs när man trotsade mamma och tog av sig skorna bara för att få känna grässtråna mot tårna, och insamlande av insekter som precis vaknat ur sin vinterdvala, matning av hästarna i hagen bakom Klaras hus (eller var det Esters? jag blandar alltid ihop deras namn), lek i sandlådan och klättrande i träd och röda-vita-rosen och alla vi barn som kom och gick hos varandra utan att ens knacka (vilket måste ha irriterat våra föräldrar men jag minns bara leende mammor och pappor så de dolde det väl).

Ja herregud, våren gör mig nostalgisk. Men lycklig. Och det är ju faktiskt det enda som spelar roll.

I morse började det regna, efter dagar av härligt solsken. Och jag bara: Jaja, bara det inte börjar snöa så är det ju lugnt.

Sen började det ösregna. Och jag: Hmm, inte så kul men bättre än snö i alla fall!

Behöver jag ens berätta vad som hände sen? Självklart började det snöa. Moder Jord, du är minsann en liten bitch ibland.

Till hennes försvar slutade hon snöa efter ett tag och nu är det bara regn igen. Och vad som kommer efter regn vet vi ju alla. (Förutom om man bor på Irland, det enda som kommer efter regn där är ännu mer regn.)

Jag tänker aldrig mer skriva några inlägg när jag är så trött som jag tydligen var igår. För när jag nu läser genom texten inser jag hur jäkla dålig svenska det var på vissa ställen. Det absolut värsta, det som får mig att skämmas så mycket att jag vill radera hela bloggen, det är att jag har skrivit dem istället för de på ett ställe. Fy fan, äckligt ju. Drar täcket över huvudet och dör en liten stund, men sen återkommer jag med lite smaskigt skvaller!

Okej, nu har jag ett fungerande internet och en fungerande hjärna igen, så nu kör vi! Tangentbordet är dock inte helt fungerande, så bokstäverna L och T funkar bara ibland. Hoppas det är läsligt ändå.

Det här inlägget blir ett litet potpurri av tankar. Ingen röd tråd alls alltså.

* När jag gick i mellanstadiet fick jag lära mig att vi människor är det enda däggdjur förutom kaniner som har en blindtarm. Men det var väl lögn? Hur som helst, då fick jag för mig att det hela var någon slags komplott. Jag minns inte riktigt hur den där komplotten egentligen såg ut, men det var nog nånting om köttätande och att livsmedelsindustrin och bindtarmar som inte behövs men som ändå är där... Eller nåt. Under samma period trodde jag att jag kunde styra vissa saker med mina drömmar. Jag var minsann lite sjuk i huvudet redan som barn.

Anledningen till att jag tänker på blindtarmar just nu är för att min är borta, och med den tumörjäveln som gjorde den inflammerad. Och det är ju bra, men tack vare den där tumörjäveln måste jag till sjukhuset om ett par veckor för min årliga cancer-koll. Och trots att risken för spridning är liten blir jag så förbannat nervös varje gång jag får den där kallelsen. Så nu rabblar jag anti-cancer-ramsor varje kväll innan jag somnar. Nej, det gör jag ju inte alls, men jag försöker att bara tänka positiva tankar. Positiva tankar dödar cancer, det sa dem.

* Idag har katterna fått kulorna bortklippta. Eller hur man nu gör när man kastrerar katter, vad vet jag? Men det sved i alla fall i hjärtat, både när jag lämnade in katterna och när jag hämtade dem. Alldeles groggy var de, Ufo kunde knappt gå och Sigge la sig i mitt knä och orkade sen inte röra sig mer. Söta kattskrällen, ni är finast! Trots att det luktar kattspya i mitt vardagsrum trots att jag tvättat golvet cirka 12 gånger (var FAN kommer lukten ifrån????).

* Jag har chockerande nyheter. Ni kommer inte att tro era öron, det kan jag lova. Jag tror det knappt själv: Jag har slutat äta socker. Och mjöl och annat skit. Jag, sockermonstret nummer ett, har alltså slutat med mitt knark. Än så länge känns det väldigt bra, men har bara hållt på i en dryg vecka så vi får väl se... Jäkligt pigg och glad är jag, woho! Dessutom är min kroniska diarré som bortblåst! Ursäkta mig alla äckelmagade, man ska ju inte prata bajs när man är fin flicka, men jag har haft så gott som dagliga diarréer i minst tio år. Nu helt plötsigt mitt bajs het normalt. Helt jäkla otroligt. Och skönt för rumpan.

Jag hade tusen saker jag ville säga men så klart minns jag inte ett skit nu... då får jag väl återkomma förresten.

Dagens älsklingar: Mannerström, Tommy och så klart kära Anton Hysén. Det var väl på tiden att någon i macho-fotbollsvärlden kom ut ur garderoben. Lite knasigt att den första som vågade var en liten 20-årig pojke som spelar i division 2 eller nåt. Och ännu knasigare att det 2011 blir en meganyhet att en fotbollskille är bög. Herregud, vad fasen trodde folk? Att bögbaciller inte fastnar på fotbollsspelare?

Nej, det här blev minsann ett alldeles för långt inlägg. Skyller på trötthet och vårglädje. See you later alligators.