En jobbig sak med att vara fattig är att man måste köpa det allra billigaste toapappret. Sånt där rivigt, som typ får lillhönan att börja blöda när man torkar sig.

När mitt toapapper tog akut slut i veckan, på grund av snor och magsjuka, kom min räddare D hit med nytt till mig. Och inte sandpapper-varianten, nej sånt där mjukt underbart Lambi-papper. Herre min skapare vad skönt det plötsligt blev att gå på toa. Lite som att nysa, skulle nog vissa säga.