Idag lagade jag ägg till frukost, det är nog det bästa som finns. Vad mina blodkärl tycker om den saken vet jag ej men det lär de väl tala om om ett par år eller så.

-Mums mums, säger jag.
-Klibb klibb, säger kolesterolet.
-Ajajaj, säger hjärtat.
-En sked smör till det där?, säger "doktor" Dahlqvist.

Hur som helst, den dagen den sorgen. Eller, den dagen den hjärtinfarkten kanske man ska säga.

Nyss kom jag hem efter att ha hämtat hem trollet. Och så fort vi öppnade dörren vällde lukten av ägg emot oss. Och då insåg jag att ägglukt är, förutom kaffe och nybakat, den mest välkomnade lukt jag vet. Så jävla underbart doftar det! Jag har två teorier angående detta. Antingen beror det på mina år på Irland, med "full Irish breakfast" var och varannan morgon. Eller, och detta är mer troligt, så handlar det om min "känsliga" tarmar. Har man levt halva livet i ett gasmoln så är det ju inte så konstigt att det är där man känner sig mest hemma.

(Angående bilden måste jag bara säga att ni kan bortse från bönorna. Sånt äckligt skit skulle jag aldrig äta. Och det där svarta är black pudding, en slags blodpudding. Den kan ni inte bortse från, för sånt skit äter jag tydligen.)